Satyricon är en boktitel, nej, två, dels på Gertrud Hellbrands roman, dels på den fiktiva Renée Bodins idéhistoriska bok. Och så är det namnet den grupp studenter, som med Renée och hennes bror Rufus i spetsen, umgicks i ett ständigt rus och testade gränser, främst på det erotiska planet, tills det hela ändade i katastrof.

Nu är det femton år senare och bokens jag, Olivia, återvänder till gruppen och platsen där den upplöstes för att fira Renées fyrtioårsdag. De är vuxna nu, de flesta har bildat – och eventuellt upplöst – familj, har ordnade och kanske tråkiga liv och det är mycket lite som behövs för att något nytt ska sätta igång, något som har sina rötter i det förgångna. Det som påbörjades men inte fick något riktigt slut pockar på att nå sitt mål.

Gertrud Hellbrand lyckas med att sätta stämningen direkt och få till en känsla av obönhörlighet, såväl i skildringen av dået, som ju inte kan få något annat slut, som nuet. Samtidigt finns det ändå en osäkerhet i var det hela kommer att landa – det är ödesmättat men vems öde är det som kommer att beseglas? Och hur?

Dynamiken har bestått, laddningen, magnetismen. Samtidigt som det finns andra erfarenheter och andra reflektioner att jämföra med och ta spjärn mot. Jag tycker mycket om hur tidsplanen flätas samman, hur direkt och oreflekterat går över i analys för att sedan försvinna tillbaka igen. Hur mycket händelserna faktiskt påverkat de inblandade och hur de femton mellanvarande åren fylls i, samtidigt som jag vill veta ännu mer och stanna kvar ännu längre i berättelsen.

Det finns många beröringspunkter med Donna Tartts debutroman Den hemliga historien men jag tycker inte att det känns som otillbörligt efterapande – den där drömmen om att tillhöra en grupp som särskiljer sig är stark hos många och särskilt i slutet av den första ungdomen. Längtan efter något större, en annan princip. I stället finns likheterna och parallellerna där som ett ytterligare lager av referensramar – relationer, platser, resor…

Här är dock sinnligheten och erotiken överordnad det intellektuella och just de scenerna tecknas närmast mästerligt. Det är så lätt att det låter fånigt, eller vulgärt, eller kliniskt – att skildra sex är en balansgång och i det här fallet hade hela romanen kunnat tippa över men så sker alltså inte.

Innanför ett av årets vackraste bokomslag, signerat Elina Grandin, utspelar sig en suggestiv, obehaglig och vacker historia, för min del årets hittills bästa bok.