Recension

: Drömmar i Tredje riket
Drömmar i Tredje riket Charlotte Beradt
2018
Ersatz
7/10

Drömmar dikterade av diktaturen

Utgiven 2018
ISBN 9789187891755
Sidor 176
Orginaltitel Das Dritte Reich des Traums
Översättare Jesper Festin
Först utgiven 1966

Om författaren

Charlotte Beradt (1907–1986). Tyskjudisk journalist, författare och översättare. Efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 fick Charlotte Beradt inte längre arbeta som journalist och påbörjade då sitt projekt med att samla in drömmar. 1939 flydde hon från Tyskland och bosatte sig i New York. Ett första urval av hennes drömprojekt publicerades 1943 i tidningen Free World. 1966 kom boken Das Dritte Reich des Traums som sedermera översattes till flera andra språk. Charlotte Beradt översatte också texter av Hannah Arendt och Paul Levi och var aktiv i den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Sök efter boken

Just när den svenska sommaren är som ljuvast gör nazisterna i Nordisk Motståndsrörelse sitt bästa för att störa det demokratiska samtalet i Almedalen. Samma vecka läser jag Drömmar i Tredje riket och konstaterar att Charlotte Beradts bok, som utkom för första gången 1966, kastar nytt ljus på totalitära och rasistiska idéer som vi kanske trodde hade begravts för alltid.

Efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 förändrades det tyska samhället mycket snabbt och i grunden. På bara några månader fick ett stort antal judar yrkesförbud, fackföreningarna upplöstes, alla politiska partier förutom NSDAP förbjöds, judiska invandrare och politiska flyktingar fråntogs sina medborgarskap, och det blev lagligt att konfiskera tillgångar som ägdes av regimmotståndare. Parallellt med denna utveckling pågick en massiv antijudisk propagandakampanj. Det måste ha varit, minst sagt, omtumlande att plötsligt befinna sig i en ny slags verklighet. Men varför var det så få som protesterade? Hur tänkte man? Vad kände man?

I detta Tyskland levde och verkade Charlotte Beradt. Hon var journalist och jude, bosatt i Berlin. När hon inte längre tilläts arbeta började hon istället samla på drömmar. Ett udda projekt kan man tycka, men Charlotte Beradt hade själv under en tid plågats av mardrömmar och hon hittade snart en samstämmighet i andras berättelser. Här fanns gemensamma teman, bilder och symboler som hon tänkte kunde förklara hur människors inre ”byggdes om” i den totalitära regimens verkstad.

Charlotte Beradt sammanställde och strukturerade Drömmar i Tredje riket med Sigmund Freuds idéer om drömtydning för ögonen. Somligt har inte åldrats väl och tolkningarna blir ibland överlastade av psykoterapeutiska begrepp, men detta förtar inte på långa vägar det betydelsemättade och djupt berörande drömspråket.

I tio olika kapitel samlas drömmar med gemensam tematik. Vi får veta rätt lite om personerna bakom varje dröm, utgångspunkt för tolkningen är levnadsvillkoren i det nazistiska samhället. Här finns exempelvis drömmar som speglar människors oro och förvirring över den mängd av lagar och förordningar som regimen utfärdade.

Som ersättning för de förbjudna gatuskyltarna står i varje hörn en tavla som med vita bokstäver mot svart bakgrund förkunnar tjugo ord som folket har förbjudits att uttala. Det första ordet är ”Lord” – det var nog av ren försiktighet som jag drömde det på engelska och inte på tyska. Vilka som kom sedan har jag glömt eller så drömde jag dem aldrig, med undantag för det sista ordet som var ”Jag”.

De bortplockade gatuskyltarna symboliserar vilsenheten inför den nya ordningen i samhället, menar Charlotte Beradt. Känslan av att vara utan riktning. I de förbjudna orden uppenbaras kärnan i den nationalsocialistiska ideologin som varken tillåter någon gud – Hitler förklarar redan i augusti 1933 att nationalsocialismen måste bli en ”kyrka” – eller erkänner individens egenvärde, annat än som en del av ”folkgemenskapen”.

Många av drömmarna som Charlotte Beradt samlade in handlar om att bli upptäckt och avslöjad. Skrämselpropagandan har rotat sig i medvetandet och inte ens i sömnen kan man längre vara lugn. Man har hört talas om övervakningen men det går inte att veta hur långt den sträcker sig. I drömmen visar sig vanliga föremål i hemmet som sänglampor, speglar, skrivbord och kuddar, plötsligt vara spioner.

En SA-man står framför den stora, gammelmodiga, blå kakelugnen i hörnet av vårt vardagsrum där vi alltid brukar sitta och prata om kvällarna, han öppnar ugnsluckan, varpå ugnen börjar prata med en genomskärande röst [...]: varenda mening som vi yttrat mot regeringen, vartenda skämt som vi dragit. Herregud, vad ska nu komma, tänker jag, alla mina små utfall mot Goebbels, men i samma ögonblick inser jag att ett yttrande mer eller mindre inte gör någon skillnad, utan att allt som vi någonsin tänkt och sagt i förtroliga kretsar är känt.

I andra drömmar ser vi hur frön av den rasbiologiska ”vetenskapen” och myten om den ariska rasens överlägsenhet, skapar berättelser präglade av ångest och självförakt över ”fel” sorts näsa eller en hårfärg som inte är den eftersträvansvärt blonda. Till denna kategori hör också drömmar som handlar om längtan efter att vara som de ”utvalda” och skammen över att känna denna längtan.

Men Charlotte Beradt hittade även drömmar som visar på motståndskraft mot propagandan. Drömmar som, likt människorna som drömde dem, präglades av mod och beslutsamhet att agera trots farorna. Sophie Scholl, en av medlemmarna i motståndsgruppen Vita Rosen, har berättat om en sådan dröm:

Jag bar ett barn i lång, vit klänning till dopet en solig dag. Vägen till kyrkan ledde uppför ett brant berg. Men fast och säkert bar jag barnet i mina armar. Då fanns plötsligt framför mig en glaciärspricka. Jag hade precis så mycket tid att jag kunde lägga barnet säkert på den andra sidan – sedan störtade jag ner i djupet.

Sophie Scholl arresterades efter att hon, tillsammans med sin bror Hans och några andra Münchenstudenter, hade producerat och delat ut flygblad som protesterade mot det nazistiska styret och uppmanade till motstånd. Hon avrättades den 22 februari 1943. Då var hon 21 år gammal. Hon förklarade själv drömmen för sin cellkamrat: ”Barnet är vår idé; den kommer att tränga igenom trots alla hinder.”

Vetskapen om att det som hände i Almedalen bara är en del i ett större mönster gör min läsning av ”Drömmar i Tredje riket” än mer plågsam. Idéer och vokabulär från den nazistiska propagandamaskinen har dammats av och ord som ”folkförrädare” skanderas öppet på våra gator medan rasistiska, islamofoba och misogyna invektiv svämmar över på sociala medier. Regnbågsflaggor förstörs och människor som tar ställning för öppenhet och tolerans misshandlas. Det propageras för repatriering av hundratusentals svenska medborgare, begränsningar i abortlagstiftningen, nedmontering av myndigheter och utträde ur EU. Artiklar skrivs som diskuterar vilka begrepp som ska användas för att göra skillnad mellan etniska svenskar och ”de andra” svenskarna.

Syftet är uppenbart och medlen påminner om dem som användes av Hitlers lakejer. Men vid det här laget känner vi till deras fula knep. Vi ska inte tillåta dessa krafter att förvandla oss till en nation av misstänksamma, rädda och rasdiskriminerande undersåtar. Hédi Fried skriver i Handbok för demokrater:

Vänj dig aldrig, blunda inte för det obekväma, för tecken som kan förebåda ondska. Höj din röst för rättvisan, fånga ögonblicket när din röst kan ändra på det påbörjade onda och var med och att skapa en bättre värld.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2018-07-12 00:00 / Uppdaterad: 2018-07-11 19:57

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7413

2 kommentarer

Det verkar vara en spännande bok!
Men jag reagerar starkt mot din retoriska fråga ”Varför var det så få som protesterade?” Underförstått: då, i Tyskland på 1930-talet.
Frågan visar att du nog vet rätt lite om motståndets omfattning, intensitet och spridning. Om vad diktaturens strypgrepp gjorde med ett land som behövde förhålla sig till ”gaphalsar” som få tog på allvar. I början. Och just där ligger kanske den största faran. Att inte ta på allvar vad som skanderas.
Boken är säkert mycket intressant och värd att läsas även idag. Framförallt idag. Brist på historiekunskap skapar lätt blåögda potentiella medlöpare.

Dagmar N Oregistrerad 2018-07-12 22:13
 

Hej Dagmar!
Tack för att du läste min recension och för dina tankar!
Du har rätt. Det är vanskligt att ställa frågor i en text och sen inte besvara dem. Boken ger en liknande bild som den du ger just av diktaturens strypgrepp. Och jag tycker att det blir ännu starkare eftersom vi får uppleva hur terrorn tar sig in även i människans innersta via drömmar. Det var alltså inte meningen att ifrågasätta viljan till motstånd utan snarare peka på hur svårt det var att agera. Och ja. Boken förtjänar verkligen att läsas!
Allt gott! Elisabeth

 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?