Detta är en otypisk debutroman. Vilket gör mig väldigt glad. Och så har den kvinnliga författaren lyckats med konststycket att ge sig in i den väldigt typiska manliga genren: dirty realism. Vilket gör mig dubbelt så glad. För jag hade nästan gett upp hoppet om att få läsa en debutant som på allvar tänkt igenom sitt verk och inte bara krafsat ner nån halvtaskig idé och följt strömmen av egotrippade jag-jag-jag-berättelser.

Men gudskelov dök spanjorskan Lucía Etxebarría upp i elfte timmen. Hon skänkte mig hopp återigen. Framtidens debutanter behöver nödvändigtvis inte vara uträknade i förväg. I ärlighetens namn hade jag faktiskt redan dömt ut dem, och det står jag för eftersom de senaste årens upplevelser luktat … ja, kattpiss. Usch. Det har varit fruktansvärt trist läsning. Bortkastad tid helt enkelt.

Annat är det med den här smått lysande romanen. Kvalitet från pärm till pärm. Den ger ifrån sig en doft av ett riktigt bra spanskt årgångsvin. Och ju mer man smuttar på raderna, desto mer berusad blir man. Jag snackar om ett lyckorus utan baksmällor. Sanna mina ord. Ty jag är en kräsen konnässör.

Historien är ändå förvånansvärt vardaglig. Det är en ramberättelse om tre systrar som är väldigt olika till person, men deras väg mot konsensus med sig själva och sin familj kantras av samma svårigheter. Olycklig kärlek, livskriser och en smula glädje avlöser varandra om vartannat. Detta hindrar dock inte systrarna att ta itu med sina liv. Min favoritsyster är den rebelliska 24-åringen Cristina. Hennes historia är minst lika skitig som alla typer Charles Bukowski skildrat i sina böcker. Med andra ord tvättäkta dirty realism. The real shit. Man kan även ana att Lucía Etxebarría lagt ner extra mycket möda på Cristinas karaktär. Gissningsvis är det också hennes alter ego, till en viss del i alla fall.

En sak hände mig under läsningens gång: mina förutfattade meningar om kvinnliga författare fick sig en rejäl pungspark.

Lucía Etxebarría har inte bara ett kaxigt och ohämmat språk utan hon har även en sund feministisk hållning som inte knäpper en på näsan om dittan och dattan i onödan.

Inte alls vad inskränkta jag förväntat mig. Men, det är helt i min smak.

Och förutom att ha rotat i den litterära kanons skattkista, ger Lucía Etxebarría en liten vink om att hon även har bläddrat en del i den "skitiga verklighetens" litteraturgenre.

Inte alls vad inskränkta jag förväntat mig. Men som sagt, det är helt i min smak.

Lagras denna spanska författartalang några år till så är chansen stor att sluresultatet når upp till en alldeles utsökt bouquet som är både sträv, kompromisslös och kultiverad.