Recension

: Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel
Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel Lucía Etxebarría
2004
Wahlström & Widstrand
9/10

En utsökt spansk debut

Utgiven 2004
ISBN 9146204849
Sidor 237
Orginaltitel Amor, curiosidad, prozac y dudas
Översättare Manni Kössler
Först utgiven 1997

Om författaren

Lucía Etxebarría, född 1966, är journalist och författare. Etxebarría tilldelades 1998 Premio Nadal för romanen ”Beatriz y los cuerpos celestes”.

Página Oficial – Lucía Etxebarrías officiella hemsida.

Sök efter boken

Detta är en otypisk debutroman. Vilket gör mig väldigt glad. Och så har den kvinnliga författaren lyckats med konststycket att ge sig in i den väldigt typiska manliga genren: dirty realism. Vilket gör mig dubbelt så glad. För jag hade nästan gett upp hoppet om att få läsa en debutant som på allvar tänkt igenom sitt verk och inte bara krafsat ner nån halvtaskig idé och följt strömmen av egotrippade jag-jag-jag-berättelser.

Men gudskelov dök spanjorskan Lucía Etxebarría upp i elfte timmen. Hon skänkte mig hopp återigen. Framtidens debutanter behöver nödvändigtvis inte vara uträknade i förväg. I ärlighetens namn hade jag faktiskt redan dömt ut dem, och det står jag för eftersom de senaste årens upplevelser luktat … ja, kattpiss. Usch. Det har varit fruktansvärt trist läsning. Bortkastad tid helt enkelt.

Annat är det med den här smått lysande romanen. Kvalitet från pärm till pärm. Den ger ifrån sig en doft av ett riktigt bra spanskt årgångsvin. Och ju mer man smuttar på raderna, desto mer berusad blir man. Jag snackar om ett lyckorus utan baksmällor. Sanna mina ord. Ty jag är en kräsen konnässör.

Historien är ändå förvånansvärt vardaglig. Det är en ramberättelse om tre systrar som är väldigt olika till person, men deras väg mot konsensus med sig själva och sin familj kantras av samma svårigheter. Olycklig kärlek, livskriser och en smula glädje avlöser varandra om vartannat. Detta hindrar dock inte systrarna att ta itu med sina liv. Min favoritsyster är den rebelliska 24-åringen Cristina. Hennes historia är minst lika skitig som alla typer Charles Bukowski skildrat i sina böcker. Med andra ord tvättäkta dirty realism. The real shit. Man kan även ana att Lucía Etxebarría lagt ner extra mycket möda på Cristinas karaktär. Gissningsvis är det också hennes alter ego, till en viss del i alla fall.

En sak hände mig under läsningens gång: mina förutfattade meningar om kvinnliga författare fick sig en rejäl pungspark.

Lucía Etxebarría har inte bara ett kaxigt och ohämmat språk utan hon har även en sund feministisk hållning som inte knäpper en på näsan om dittan och dattan i onödan.

Inte alls vad inskränkta jag förväntat mig. Men, det är helt i min smak.

Och förutom att ha rotat i den litterära kanons skattkista, ger Lucía Etxebarría en liten vink om att hon även har bläddrat en del i den "skitiga verklighetens" litteraturgenre.

Inte alls vad inskränkta jag förväntat mig. Men som sagt, det är helt i min smak.

Lagras denna spanska författartalang några år till så är chansen stor att sluresultatet når upp till en alldeles utsökt bouquet som är både sträv, kompromisslös och kultiverad.

Textutdrag (Visa/göm)

Mikael Lehikoinen

Publicerad: 2004-06-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-28 14:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1228

7 kommentarer

Vad glad jag blir av att äntligen läsa en recension på en bok som jag känner att jag vill läsa. Den ska bli min semesterbok i hängmattan.
Många kramar till dej
Carina

Carina Oregistrerad 2004-06-16 11:03
 

Jaså? Själv blir jag mest trött! Varför ska det alltid snackas om kvinnliga debutromaner som om det vore en egen homogen genre och som om den genren per definition är "trist", "bortkastad läsning" och "luktar kattpiss"? Och varför blir det plötsligt så enastående begåvat så fort den skrivande kvinnan ger sig in i den mer "manliga" sfären? Suck!

pricken Oregistrerad 2004-06-16 16:08
 

Carina: Tack!

pricken: Jag har aldrig antytt att kvinnliga debutromaner är en egen homogen genre, och att den skulle vara trist osv. Inte heller att det är enastående begåvat att den skrivande kvinnan gett sig in i den "manliga" sfären. Åsikten om kattpisset gäller debutromaner som jag läst de senaste åren – skrivna av både män som kvinnor. Att Lucía Etxebarría sedan i sitt skrivsätt påminner om några av mina favoritförfattare som oftast placeras i facket dirty realism, en genre som är väldigt mansdominerad, tycker jag bara är uppfriskande och kul…

Mikael Lehikoinen Medlem 2004-06-16 17:42
 

Vad är det som är så himla hejigt med dirty? Måste vara enkelt att skriva.

över i Oregistrerad 2004-06-16 18:52
 

Nu har jag läst textutdraget."Den mandom som rastlöst vrider sig mellan deras ben…"? Dom grabbarna skulle jag vilja se! (De kanske trasslar in sig i varann?)

ubbla Oregistrerad 2004-06-16 21:58
 

Är författarinnan från baskien?? Låter så på namnet.

jonn Oregistrerad 2004-12-25 17:28
 

Det DOFTAR Spanien, DAGENS Spanien, trots att den är nedplitad 1997 och har några år på nacken. Med tanke på det konservativa och patriarkala kuktur som faktiskt Spanien har så är denna bok minst sagt nydanande. Kanske svårt för oss mer "fria" nordbor att kanske identifiera oss med denna bok fullt ut, men detta är en mycket modig roman skriven av en kvinna som valt att gå sin egen väg. Inte lätt alla gånger i landet där la familia lägger sig i precis allt och där barn fortfarande uppfostras enligt katolska traditioner.

My Oregistrerad 2006-02-18 11:30
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?