Mamman och Pappan är ovanliga. Innan de träffat varandra är de vilsna, ingen förstår deras ovanlighet. Men som tur är möts de, och deras ovanliga möbler och ovanliga husdjur flyttar ihop i en ovanlig lägenhet. Snart får de två små ovanliga barn med de, nej inte helt vanliga, namnen Duddwig och Bamseflor. Att Duddwig och Bamseflor får en ovanlig uppväxt är alltså inte förvånande. Men vad vill de själva egentligen?

Inger Edelfeldt gav nyligen ut Namnbrunnen, en Tusen och en natt-inspirerad sagobok för vuxna. De ovanligaste barnen i världen är också uppbyggd som en saga, med mycket upprepning och långsam uppbyggnad som förebådar vändningen på slutet. Dock är den också omvänd i förhållande till hur sagor ofta ser ut, för här finns ingen fattig bondpojke som plötsligt upptäcker att han är en prins. Istället går utvecklingen åt andra hållet: barnen slutar helt enkelt att vara ovanliga och blir som alla andra istället, något de trivs mycket bättre med.

För en illustratör är historien naturligtvis mumma, och Emma Adbåge har verkligen gått loss på att göra ovanliga djur, tavlor, stolar, kläder, mat och resmål på sida efter sida. De är överfulla och ger mycket stoff åt den som vill sitta och titta länge, för det är omöjligt att ta in allt på en gång. Kontrasten är stor mot bokens slutbilder, där barnen istället lever i ”vanliga” hem. De bilderna upplevs som tomma och lugna, och det är mycket effektfullt: man förstår barnens längtan till det lugnet, samtidigt som det är lite tråkigt utan alla de tokiga leksakerna och prylarna.

De ovanligaste barnen i världen är dock långt ifrån något inlägg i en debatt eller ens åsikt i en fråga. Draget av saga gör att den befinner sig på ett hyperrealistiskt plan rakt igenom och egentligen aldrig går in i någon verklig problematik kring att vara annorlunda. Det är en alltså en rolig och fantasifull bok, lätt att tycka om, men ändå något av en bagatell.