Titeln Peking – den hopfällbara staden är inte ett dugg kryptisk eller symbolisk. Den handlar just om det: att staden Peking byggts om i ett ofantligt byggprojekt, och blivit hopfällbar.

Höghusen veks på mitten och bugade sig undergivet likt de ödmjukaste av tjänare, ända tills deras huvuden nådde ned till fötterna. Sedan veks de och bugade en gång till. Deras huvuden och armar vreds och böjdes och stoppades in i mellanrummen. Efter att höghusen vikts ner drog de ihop sig till jättestora kompakta Rubiks kuber som samlades tätt ihop och föll i djup sömn.

Staden har tre olika utrymmen, som är uppvikta och aktiva vid olika tidpunkter. Medan ett utrymme är aktivt sover de andra två. Utrymmena representerar olika samhällsklasser, där utrymme 1 bebos av en välmående överklass, utrymme 2 av medelklassen och utrymme 3 av en utpräglad arbetarklass, vars huvudsakliga sysselsättning är sophantering.

Huvudpersonen Lao Dao bor i utrymme 3, och spenderar sina vakna timmar med att sortera och återvinna sopor från de andra samhällsskikten. Han tycks egentligen inte vara missnöjd med det, tvärtom är det ett arbete han kämpat hårt för att få. Den yngre generationen vill kanske helst inte arbeta med sopor, men för Lao Dao är det en trygg anställning som fyller en viktig samhällsfunktion.

I utrymme 3 fanns det tjugo miljoner sophanteringsarbetare. De var nattens kungar. De övriga trettio miljoner medborgarna försörjde sig genom att sälja kläder, mat, bränsle och försäkringar. Men nästan alla var på det klara med att sophanteringsarbetarna var grunden som hela utrymme 3:s välstånd byggde på.

Lao Dao är en lågmäld, och lite lakonisk karaktär. Han reflekterar inte så mycket över sin position i samhället, eller varför det är uppbyggt så som det är. Men han är orolig för sin dotter, som snart kommer att behöva en plats på förskolan – något som hans magra lön inte alls räcker till för att finansiera. Han räknar ut att han kan spara etthundra yuan om dagen på att inte äta frukost, så på ett år kan han spara ihop till två månaders förskoleavgift åt dottern. Sen kommer pengarna – trots hans idoga sparande – obevekligt att vara slut. Han är fullt medveten om omöjligheten i ekvationen, men hans dotter älskar musik, och han vill så gärna hitta en plats åt henne på en förskola där hon kan få undervisning i musik och dans. Så han går hungrig, och hoppas.

Möjligheten öppnar sig för honom när han hittar ett meddelande bland soporna, som kommer från en man i utrymme 2. Qun Tan är en ung doktorand som har förälskat sig i en flicka från utrymme 1, som han träffat på en konferens, och han vill ha hjälp att föra fram ett meddelande till henne. För det är han beredd att betala 200 000 yuan; motsvarande två månadslöner från hans extrajobb som praktikant på ett finanskonsultföretag, och nästan två årslöner för Lao Dao. Det är ett erbjudande som är för bra för att tacka nej till, och Lao Dao tar sig an det riskfyllda projektet att ta sig över till utrymme 1.

Bokens författare Hao Jinfang har en doktorsexamen i ekonomi, och hennes intresse för nationalekonomi blir påtagligt genom boken. Mot slutet av boken träffar Lao Dao en person som gjort en klassresa från utrymme 3 till utrymme 1. Denne Lao Ge berättar för en tämligen oförstående Lao Dao om bakgrunden till varför man gjorde staden hopfällbar. Det var en effekt av automatiseringen av industrin, som minskade behovet av mänsklig arbetskraft.

Kostnaden för arbetskraft går uppåt, och kostaden för maskiner går nedåt. Vid en viss tidpunkt blir maskinerna billigare. Efter att produktionen ställs om ökar produktiviteten och BNP ökar, men arbetslösheten stiger också. /…/ Den bästa lösningen var att drastiskt minska ner vissa människors vakna tid och sen ordna fram sysselsättning åt dom.”

Kanske är det lättare för någon med en bättre förståelse för nationalekonomi att förstå om Hao Jingfang driver någon tydlig politisk agenda i sin berättelse. Den hopfällbara staden är en komprimerad variant av ett kapitalistiskt klassamhälle, och orättvisorna är tydliga. Den mest uppenbara orättvisan är att de olika samhällsgrupperna inte får lika mycket vaken tid. Utrymme 1 får vara vakna och aktiva ett helt dygn i sträck om de vill, medan utrymme 2 och 3 delar på de timmar som finns kvar – utrymme 2 får sexton av dem, och utrymme 3 bara åtta. Så Lao Dao och hans gelikar lever under korta vakna perioder mellan tio på kvällen och sex på morgonen. De ser aldrig verkligt dagsljus, och all tid de spenderar sövda i sina kapselsängar gör att de åldras snabbt.

Men när jag läser Den hopfällbara staden får jag inte intrycket av att den ska utgöra något slags brandtal, utan jag får mer känslan av ett tankeexperiment. Hur skulle ett samhälle se ut som försöker anpassa sig till problemen med överbefolkning och arbetslöshet genom att stuva undan delar av befolkningen när den inte behövs? Skulle det lösa problem? Skulle det skapa nya? Lao Daos pragmatiska inställning till livet präglar också berättandet. Det är en mycket rak berättelse, utan sidospår eller utvikningar. Men den blir inte tråkig för det, utan är genomgående intressant och tankeväckande.

Enstaka passager provocerar mig ur ett feministiskt perspektiv. Lao Dao är mycket förtjust i hur kvinnorna i utrymme 1 för sig, och tycker att även de unga kvinnorna i utrymme 3 ”borde sitta lungt och stilla, låta klänningen täcka över knäna, låta de fina tänderna skymta fram i ett litet leende, och prata med mjuk röst.” Även här har jag svårt att förstå författarens agenda, för efter Lao Daos lilla utläggning konstateras ändå att han ”visste att vad de egentligen behövde inte alls var sådana saker.” Kanske är det en styrka; läsaren tvingas hitta sina egna värderingar, utan att det är uppenbart var författaren står i frågan.

Chi-fi, alltså kinesisk science fiction är en genre som hittills varit okänd för mig. I Kina publiceras årligen 500 000 skönlitterära titlar, men nästan inga översätts och publiceras i väst. De senaste åren har ändå en del av dessa böcker översatts, och chi-fi har blivit ett koncept som rönt framgång internationellt. Den hopfällbara staden gör mig nyfiken på att fortsätta utforska genren.