Hugin och Munin, nä, han heter inte Mumin. Och är Munin verkligen en han?

Vet du inte vilka de är, Hugin och Munin? De är de två korparna i den nordiska mytologin.

Tillsammans flyger de världen runt och ingenting undgår deras ögon och öron. De två är de klokaste av alla eftersom de har druckit ur Mimers brunn. All sinvisdom och kunskap delar de självklart med Oden.

De av oss som har läst lite om nordisk mytologi känner till Hugin och Munin. Men jag är nog inte ensam om att ha missat det faktum att Hugin är en korppappa medan Munin är en korpmamma. Visste du det?

Den här boken handlar om mamma och pappa korp som berättar om livet i den stora världen. Hugin och Munin som berättar för korpbarnen om alla gudarna, om Asken Yggdrasil, ja om hela den nordiska mytologin.

Jag vet inte vad det är som får mig att känna mig tveksam, som gör att jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig. Min favoritbok, när jag gick i lågstadiet, var Asken Yggdrasil, en fantastisk bok om den nordiska mytologin. Som en bibel, fast ändå inte. Jag har alltid tyckt att det är spännande med nordisk mytologi och därför såg jag fram emot att läsa den här boken.

Men precis när startskottet går så snubblas det till. Den ena korpen är en flicka. Va? Jag som alltid trott att det var två hankorpar. Eller trodde jag det? Nä, de var snarare könlösa, men ska jag välja så blir det två hannar. Det hörs på namnet, trodde jag.

"Varje dag flyger mor och jag runt i världen" säger Hugin. Det låter ju hur töntigt som helst. Här pratar vi om de två kanske viktigaste figurerna i mytologin, det kan ju omöjligt vara töntigt. Får en bild av en gravid korp med förkläde, inte en bild av två stora mäktiga svarta korpar.

Lite förvånade är jag, mest över mig själv. Jag borde reagera på något annat sätt. Feministen i mig borde säga att det är tufft att Munin är en kvinna, att den nordiska mytologin är så jämlik att det är en manlig och en kvinnlig korp. Men jag reagerar inte så. Jag reagerar med att det instinktivt är fel. Det känns så märkligt att jag inte kan koncentrera mig på varken bilderna eller texten. Trots att bilderna är gudaktiga, mäktiga och tuffa så är jag så fokuserad på korpparet på den vänstra sidan att jag knappt märker när Tor kommer dundrande över himlavalvet.

Kanske är det pedagogiskt rätt att låta dem berätta, de som vet allt om allt. Kanske är det tufft att de allvetande är föräldrar (för det kanske trots allt är så att föräldrar vet allt). Kanske är det här så man ska berätta om gudarna.

Men inte i min värld!

Jag tycker att det faktum att de är mamma och pappa med små glin förstör historien jag vill läsa. Det förstör känslan bakom de fantastiska bilderna. Korparna blir nämligen vanliga. De är inte längre något speciellt, något utöver allt annat, de är bara vanliga föräldrar. Inte en del av gudavärlden.

Bra grundhistoria, helt okej bilder, men synd att det gudomliga plockas ner till det vanliga.