Recension

: Apelsinskalen
Apelsinskalen Ayad Akhtar
2012
Albert Bonniers förlag
8/10

Kärlekens rus i besatthetens hus

Utgiven 2012
ISBN 9789100127251
Sidor 344
Orginaltitel American Dervisch
Översättare Peter Samuelsson

Om författaren

Ayad Akhtar, född 1970, är verksam som författare, skådespelare och dramatiker. Han är uppvuxen i Milwaukee, Wisconsin,och bor nu i New York. Apelsinskalen är hans debutroman.

Sök efter boken

Året är 1990. Den unge studenten Hayat sitter med sin kursare Rachel i ett litet studentrum och berättar sitt livs historia: om den vackra, eteriska Mina som flyr från Pakistan till USA och hur hon gör en bombastisk, oförglömlig entré i hans liv.

Mina tar sig an den unge Hayat. Hon ger honom ett exemplar av Koranen och berättar för honom om religiös mystik. Hayat lär sig snabbt. Mina blir imponerad och berömmer honom. Hayat sväller. Kort sagt: hon får honom att känna sig viktig. Han förälskar sig från topp till tå. Det är den sortens kärlek som invaderar varje por, varje nerv – alla kroppens vrår och alla själens skrymslen. Ett slags besatthet alltså.

Detta är upptakten till Ayad Akthars debutroman Apelsinskalen. En berättelse om kärlek och svek, om passionsvåndor, skuld och skam och det trängande behovet av att äga någon eller något. För det är fler än Hayat som drabbas av Minas överjordiska skönhet. Och när han inser att han inte är den ende mannen i hennes liv ansätts han av svartsjukans demoniska krafter. Han flyr in i en fanatisk och fundamentalistisk läsning av Koranen. Sura efter sura lär han sig utantill, men kan varken problematisera eller förstå dem. Vid sidan av koranstudierna gör han livet surt för Minas son Imran och hennes pojkvän Nathan, en tafatt och oansenlig person som i Hayats ögon blir djävulen själv, eftersom han är jude.

Lika oåtkomlig som Mina är för Hayat, lika oåtkomlig är hon för läsaren. Att Hayat placerar henne på piedestal och att det ingår i själva fiktionsskapandet är något som vi – utomstående – lätt kan se. Naturligtvis är Mina någonting annat, någonting mer, än en strålande tekokerska som berättar sagor à la Tusen och en natt. Men hon håller sin integritet intakt (och det är givetvis det som skapar detta enigma) och hennes värld är stängd.

Det är först och främst Hayats värld som vi får ta del av. Den är lätt bisarr, fylld av dofter, färger, toner. Ett slags limbo som pendlar mellan himmel och helvete. En värld som är en smula extrem, som ständigt befinner sig vid ytterligheternas ränder (fast naturligtvis är det bara gränder, det finns alltid en väg tillbaka – det är väl det barn känner på sig, varför skulle de annars testa gränser?), men som framförallt är konstruerad av honom själv.

Apelsinskalen är en bok om hat. En dyster saga om fördomar och misstänksamhet. Men mellan raderna tränger hoppets stämma fram: tron på kärleken, hoppet, livet. På sätt och vis är detta också en slags utvecklingsroman. En mognadsprocess som kräver sina offer, men som kanske, ändå, är mödan värd. När Mina slutar vara en strålande fixstjärna för Hayat och istället blir människa, når han den insikt som får honom att mogna både andligt och intellektuellt.

Visst finns det något sorgligt och brutalt i allt detta. Men det sorgliga gränsar också till det komiska. Det är ändå något dråpligt över flera situationer: som när Hayat gräver ner sin pappas whisky för att rädda honom undan skärselden. Den ständiga närheten till skrattet gör Apelsinskalen till en fin och varm bok, som med ett flytande, lätt måleriskt språk etablerar en ny och spännande författarröst och litterärt rum. En ordström som då och då blir en smula seg (den berättar mer än den visar) och motsträvig. Först tror jag att det beror på översättningen, men när dessa partier dyker upp lika plötsligt som de försvinner verkar det snarare handla om transportsträckor. De här trösklarna hade lätt kunnat slipas ned.

Berättelsen har alltså sina svackor. Och det är just det alltför myckna berättandet, detta redovisande som gör att intresset (och uppmärksamheten) falnar. Men Apelsinskalen är ändå en mycket bra roman. En episk saga med mycket värme, men som inte väjer för det obehagliga, det sorgliga och det som gör ont. Det finns handlingar. Och det finns konsekvenser. Men det finns inget svart eller vitt.

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Publicerad: 2012-11-19 00:00 / Uppdaterad: 2012-11-19 09:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4989

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?