Det är en liten bok som ser ut som ett pass. Högst medvetet, för den handlar om gränser och om att vara flykting. Om att lämna en plats och åka till en annan för att man måste, inte för att man vill. Den handlar om att själv vara den som behöver hjälp och välvilja från någon annan, själv vara den som blir en siffra i statistiken och få förlita sig på att andra anser att man är tillräckligt utsatt för att vara värd deras hjälp.

Framför allt handlar boken om dig. Den inleds på följande sätt:

Tänk om det blev krig i Norden.
Vart skulle du ta vägen?

Om nästan hela Sverige, nästan hela Stockholm, låg i ruiner efter bombnedslag. Om huset som du och din familj bor i har fått hål i väggarna, alla fönsterrutor krossade och taket bortslitet. …. Värre än rädslan är hungern. Värst av allt är kölden. Du fryser hela tiden. Och ännu är det bara början av november. Du vet inte hur du ska överleva vintern.

Så fortsätter det, och jag vill egentligen citera hela boken när den skildrar dina upplevelser: din bästa kompis som försvunnit eftersom hans pappa var riksdagsman och din familjs flykt till Mellanöstern, det välkomnande som du möter och de som tittar snett: svenskar kan inte arabiska, svenskar kan inte arbeta ordentligt. Din tillvaro som bagare i Egypten, med drömmar om att återvända till det Sverige som nu är helt förändrat. Ditt liv som är helt ok, men märkt av krigserfarenheten och en särskild tomhetskänsla.

Om det var krig i Norden utmålar en framtid som den skulle kunna vara, men utan att bli någon postapokalyptisk hjälteskildring. Om katastrofen inträffar så är följderna realpolitiska, och, för den lilla människan, svåra att påverka. Trots att boken är så kort, och trots avsaknaden av djupa psykologiskt inträngande porträtt av karaktärerna, så lyckas den gripa tag som få andra böcker jag läst. Den vänder på perspektiven på ett oerhört effektivt sätt, och det finns ingenting i den klara prosan som gömmer undan verkligheten.

Janne Tellers bok har getts ut i flera andra länder, och hon skriver varje gång om den ur det landets synvinkel – det ska inte finnas något sätt att undvika identifikationen. Förutom att vara stark rent innehållsmässigt så är den också vacker – Helle Vibeke Jensens illustrationer skulle platsa på museum, och jag kan se hela boken framför mig som en interaktiv utställning, där man också rent fysiskt skulle kunna vandra igenom de upplevelser som den återger. Tills vidare vill jag bara uppmuntra alla att läsa den, och sedan ge boken vidare, till personen bredvid dig på tunnelbanan exempelvis. Jag tror att världen skulle bli lite bättre om alla läste den.