Krönika

Det förflutna är inte vad det en gång var

Ju mer jag tänker på litteratur och historia desto mer verkar de hänga de samman. Det är omöjligt att tänka sig berättelser utan tid och det går egentligen inte att tänka sig historien frånskild berättelserna om den.

Nu skulle man ju kunna invända att det som hänt har hänt och att det är en i sammanhanget väsentlig skillnad. Men det förutsätter att man helt objektivt och fristående från människors berättelser skulle kunna fastslå exakt vad som faktiskt har hänt. Det går möjligen i teorin (och teori intresserar mig måttligt). Precis som en roman ändrar sig när vi läser om den förändrar sig historien beroende på under vilka förutsättningar vi läser den. Det förflutna är inte vad det en gång var har jag symptomatiskt nog en kursbok i historiografi som heter.

För historien handlar om nuet. Den påverkas av hur vi vill förstå oss själva och var vi kommer ifrån. Ny forskning baserar sig förstås i stor utsträckning på ”fakta”, men vilka fakta vi får fram beror också på tolkningar och på vilka frågor vi väljer att ställa. Därför förändras även detaljer som framstår som historiska fakta. Så sjunker till exempel Titanic i varenda Titanic-film, men hur hon sjunker förändras med vrakforskningens framsteg.

Eller titta bara på vikingarna. Dessa urbilder av svensk nationalromantik skapades mer än något annat i ett surmulet revanschbehov kopplat bland annat till förlusten av Norge av en bunt dåligt pålästa konstnärer och framhejades av rasforskare med betydligt starkare anknytning till Nazityskland än till någon objektiv verklighet. Från tokromantiska tavlor av renblodiga ariska kämpar har vi också de ikoniska hjälmarna med horn på. I den arkeologiska forskningen däremot lyser dessa märkliga huvudbonader med sin frånvaro.

I ett av sommarens mer iögonfallande historieprojekt satsar också fackboksförlaget Historiska Media just på skönlitteratur. Välkända författare ska skriva varsin del i en släktkrönika planerad att sträcka sig genom Sveriges historia. Inledningsuppdraget går till Katarina Mazetti och avstampet tar man i, just det, vikingatiden.

Mazettis släkthistoria har en hel del såpaktiga drag – kärlekstrianglar mellan rivaliserande bröder och främmande sköna damer, sjöröveri och belägrade städer, mystiska försvinnanden och magiska ritualer – men den tar också sin utgångspunkt i aktuell forskning. Redan titeln, Blandat blod, säger en hel del om vikingasamhällets öppenhet för impulser utifrån, kulturella såväl som genetiska. Nationalstater finns det naturligtvis inte tillstymmelse till, däremot betydligt mer relativistiska religiösa yttringar, starka kvinnor, kristendomskritik och queerpotential.

Bilden av vikingatiden blir förhoppningsvis aldrig densamma. En och annan surmulen sekelskiftskonstnär vrider sig förmodligen i sin grav inför Mazetti och hennes likar. Det kan de sannerligen ha.

Ella Andrén

Publicerad: 2008-08-30 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-10 20:05

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?