Recension

: Vikingen har visst horn
Vikingen har visst horn: En älskad barbars kulturhistoria Håkan Strömberg
2021
Carlssons
7/10

Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?

Utgiven 2021
ISBN 9789189065048
Sidor 268

Om författaren

Håkan Strömberg (född 1967) är författare och museipedagog. Han har bland annat arbetat på Nordiska museet, Jamtli och Göteborgs stadsmuseum. Som författare debuterade han 2002 med den kontrafaktiska romanen Odens öga. Sedan dess har han främst skrivit populärvetenskapliga böcker, som Lons ögon – en sällsam katts kulturhistoria (2015), Lucia – den svenskaste av alla traditioner (2017), Allt om Karl den tolfte (2018) och Vikingen har visst horn (2021).

Sök efter boken

Den historiska vikingatiden har nog få missat, som ett nordiskt unikum mellan järnålder och medeltid, förhistorisk och historisk tid. Men den kulturella vikingatiden? Vad är det för något?

Denna kulturhistoriska epok lanseras (åtminstone så vitt jag vet) i Håkan Strömbergs bok Vikingen har visst horn, och avser perioden från 1800-talets början fram till idag, när vikingen trätt fram som en symbolisk, litterär och populärkulturell ikon.

Det förflutna är inte vad det en gång var hade jag en gammal historiografisk grundbok som hette när jag pluggade, och det är en fras som ofta liksom anmäler sig frivilligt när man studerar historieskrivning. Den förändras hela tiden. Nya perspektiv lyfts fram. Gamla myter avslöjas och urvalsmetoder ifrågasätts.

Idag är det ganska svårt att föreställa sig, men vikingen hade alltså inte varit något särskilt vinnande koncept förrän i början av 1800-talet. Då hände något, närmare bestämt finska kriget. Sverige förlorade Finland till Ryssland, och i någon slags process av att slicka sina sår och vårda den svenska självbilden uppstod vikingen som vi känner honom idag (nåja, mer eller mindre). En föregångare fanns bland goterna, det mytomspunna, förmodligen germanska folk av diffust nordiskt ursprung, som omtalats av bland annat romerska skribenter. Det är också Götiska förbundet som brukar tillskrivas vikingens kulturella uppkomst.

Nu diktade författare som Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer om vikingagestalter, ädla och djärva krigare som inte böjde knä för någon. Under 1800-hundratalet lyfts vikingen och vikingatiden in i historieskrivningen, inte minst i skolans läroböcker. Inspirationen kommer bland annat från de isländska sagorna, men får en betydligt mer nationalromantisk och didaktisk framtoning.

Sedan dess har vikingen förändrat sin framtoning flera gånger, men samtidigt – eller kanske just därför – behållit sitt grepp om det förflutna. Ja, han kan till och med röra sig över tidsgränserna ganska fritt, som nationssymbol, som humoristisk figur och som actionhjälte. Ta det här med bokens titel, till exempel. Nej, det finns ingenting som tyder på att vikingarna skulle ha burit horn på sina hjälmar. Kanske, kanske och ytterst möjligen i något ceremoniellt sammanhang. Faktiskt finns det mycket få belägg för att de alls hade hjälmar, tydligen. Ändå står han där, lika tydlig som alltid, från nationalromantiska målningar till nutida seriefigurer: vikingen i sin hornbeprydda hjälm.

Hur bilden av vikingarna har förändrats, och vilka sammanhang som lagt sina egna raster över föreställningarna kring honom och hans folk, skildrar Håkan Strömberg i en nätt och ganska underhållande liten bok. Lite märkligt är det att han väljer bort det högerextrema bruket av vikingasymbolen på ett tidigt stadium, liksom det borde finnas mer att säga om den nutida film- och tv-serieboomen med Vikings och Marvels asagudar/rymdvarelser.

Fokus ligger på den där perioden från 1809 och framåt, men en del spekulationer kring de tidiga källorna om nordbornas uppförande under sen järnålder eller tidig medeltid kommer också med. Kände de tidiga kristna verkligen till ett gyllene hednatempel i Uppsala? Såg vikingarna vinrankor i Nordamerika, och hur ska vi förhålla oss till att de även ska ha stött på enfotingar och magisk indiankrigsföring?

Det är inte lätt att veta vad som hände där, på gränsen till någon skriftkultur som kunde berätta. Det är inte alldeles lätt att begripa vad vi sysslat med sedan dess heller. Men det är rätt spännande hur vi hela tiden projicerar våra egna idéer, fantasier, ideal och skräckbilder på vad vi kan ana och föreställa oss ur det förflutna.

Ella Andrén

Publicerad: 2022-01-21 00:00 / Uppdaterad: 2022-01-20 22:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8691

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?