En person städar det inre i en jättelik industriugn. Han arbetar med ett handhållet, mekaniserat brytjärn som får varenda fiber i kroppen att vibrera. Dammet letar sig in överallt, skyddskläderna till trots. Den krävande arbetsmiljön skulle knäcka vem som helst, men berättaren är extatisk.

Genom masker och vita plastiska overallvävnader. Ja. In i ögonen. I näsan. I öronen. In i hårbotten. Genom huden. Genom porerna. In i lungorna. In till inälvorna. I blodet. Ja. Nytt spjärn med fötterna och kängorna mot ugnsväggarna.

Personen skriver också böcker, det är en tillvaro både bekväm, privilegierad och förhatlig. Berättarjaget hyser ett djupt kluvet förhållande till böckerna, sina böcker. Självföraktet lyser starkt när berättaren för sin mamma på tal. Han skickar sina böcker till henne allt eftersom de blir utgivna. Hon ställer in dem i sitt vitrinskåp, en efter en, utan att någonsin läsa dem. Den bestående känslan är att författaren till dessa böcker i skåpet är en förrädare mot sin egen klass.

En röd tråd i upptakten till diktverket ProponeisiS är boken som fenomen. Boken är tvivelaktig, ja rentav skadlig. Den associeras återkommande med döden.

Boken omgärdar den enda sanningen med tusen och åter tusen lögner som sanningen kräver.

Ett annat tema är klasshatet. ”Jag tror att utan klasshat skulle mitt hjärta inte alls slå”. Johan Jönson är nog den argaste författare jag stött på i svensk litteratur. Sidorna osar av vrede. ProponeisiS är fylld av fantasier om våld riktat mot ”liberalister”, medelklassen och kapitalet, men även mot berättarjaget självt. Det är många gånger ett sexuellt våld av det köttigare, blodigare slaget.

Jag föraktar, djupt, så fett jävla djupt och genomgående, dessa liberalistiska författare, så nedslående många, så medialt gångbara; i stort sett samtliga från borgerliga miljöer, som också så reproduceras. Deckarförfattarna ska vi bara inte prata om. De borde utsättas för sina böckers löjeväckande och oreflekterat blodtörstiga skeenden och skjutas i åsnekuksugarmunnen.

Klasshat, bokhat och självhat smälter samman till ett. Men ProponeisiS innehåller även ömsinta skildringar. Ett exempel är de intima interiörerna från omsorgsarbetet på Sidsjöns hospital. Ett annat är återbesöket i hembygden. I diktverket finns en mängd smärre diktsamlingar insprängda. Johan Jönson experimenterar med olika typsnitt, typgrader som är så små att jag knappt kan läsa dem samt bokstäver ordnade i mönster som för tankarna till Guillaume Apollinaire. Han varvar varannan sida ”hövisk” dikt och varannan under-bältet-drypande strofer.

De bibeltunna bladen är opaginerade, men Albert Bonniers Förlag redovisar 2272 sidor. ProponeisiS är överväldigande i både format och starka känslor.
Verket är fullständigt unikt, vilket kan tyckas vara ett egendomligt konstaterande. Men betänk att en rejäl andel av all nyutgiven litteratur lunkar fram på någon av genrelitteraturens breda, trygga vägar. Inget ont i det, men författarröster och verk som står helt på egna ben förtjänar uppmärksamhet och erkänsla.
Förr talade man om avantgarde – förtruppen. En bok som ProponeisiS visar att vad som helst är möjligt inom litteraturen. Det är befriande.