Recension

: Hennes ord
Hennes ord: Värk I-III Tove Folkesson
2019
Albert Bonniers Förlag
8/10

Döden, livet, orden

Utgiven 2019
ISBN 978910018045
Sidor 421

Om författaren

Tove Folkesson föddes 1981 i Stockholm, uppväxt i Kalmar och numera bosatt på Öland. Hon har fått stort erkännande för sin trilogi som inleddes med Kalmars jägarinnor och har bl.a. tilldelats SvD:s litteraturpris. Hon är även verksam som musiker och undervisar i skrivande.

Sök efter boken

Tove känner tiderna rinna genom sig, banden till de som gick före, de som brukade jorden, såg löven falla från samma träd, vandrade över samma golv. Liksom nedärvt finns det där, det fysiska arbetet, kroppen, stegen, blodet.

Ja, blodet, som betyder liv men också död, eller uteblivet liv. Medan mormor tynar bort på gården, ramlar än en gång och närmar sig slutet, kommer Tove och hennes Hanna framåt i kön på den reproduktionsmedicinska avdelningen. Drömmen om ett barn är överväldigande och längtan tar sig nästan våldsamma uttryck; det som borde förena blir också något som stänger ute, blir något som leder till osämja, gräl, bråk. Det känns nästan obehagligt ärligt, det går över gränsen till det privata – eller gör det verkligen det?

Sällan har jag läst något med så mycket modersmystik, kroppen, kärlet, tyngden, det heliga, Mariamystiken, den utvalda, skimret. Samtidigt så kliniskt, eftersom det handlar om assisterad befruktning. Ägglossningstester, flyg till kliniken, pipetter…

- Så om de fryser in embryon kan inte jag bli mamma?
- Vadå mamma, det är klart du blir. Åt mina barn, säger jag.
- Dina barn?
- Du fattar.
- Jag vill också vara gravid.

Lyckan i att vara den som aldrig är ensam. Men också sorgen hos den som förlorar mest när missfallet är ett faktum.

Och allt får ta plats här. Samvetet – kunde hon ha gjort något annorlunda? De undanglidande svaren. Hur känns ett missfall? Hur vet man? På avstånd är det trösterikt hur den egna sorgen får andra att öppna sig. Alla dessa förlorade barn, för dem som längtade och hoppades, utstötta embryon för någon annan. Det är språket som skapar skillnaderna. De läkande orden och de sårande.

Allt man inte kunnat berätta om men så finns det där en dag. Tove samlar upp det i sina kupade händer. Öppen för det förflutna, öppen för det som ska komma. Nära livet, nära döden.

Släkten följa släktens gång. Jorden vi ärvde. Kampen som utkämpades för åratal sedan, då man utrotade ogräs med DDT och vann försörjning för sig och många fler. Nu är det ogräset som ska odlas för mångfalden, för EU-bidragen. Paradoxen inpå huden.

Och kanske viktigast av allt: orden, språket, hur de bygger oss och bygger historia. Det kärva bondska blandar sig med det förfinat författarska. Det växlar mellan situationerna men hela tiden på ett organiskt sätt. Det flödar och böljar och svämmar över och blir plötsligt kort och krasst men utan att det känns annat än rätt.

Det finns mycket som drabbar, ibland i det lilla, som hänsynen en annan generation kan visa. Hur mormodern som ramlar gång på gång men inte kan tänka sig att använda larmknappen hon fått om handleden – då skulle de ju storma in och väcka sonen, som hon visserligen själv försökt väcka med sina rop men –

Jag tänker på Birgitta Trotzig och Sara Lidman och jag avundas den där självklarheten som finns för släktens historia. Jag borde ha lyssnat mer på min farmor. Jag borde… Och så är det julhelg och min far har framme sin farfars klippbok, där världshändelser samsas med det allra mest lokala och jag läser förtjust här och där tills jag får frågan om jag vill läsa hans självbiografi. Mitt ja hade aldrig varit lika entusiastiskt om jag inte läst den här boken.

Saga Nordwall

Publicerad: 2019-12-27 00:00 / Uppdaterad: 2019-12-26 11:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7966

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?