Jag har en liten bit hud fastnitad på min anslagstavla. Det är bevisligen så att det inte går att ta på ord, men det här kunde jag bara inte vara utan. Fastnitat i grå bakgrund har det fått sitta kvar och det verkar liksom suga sig fast mer och mer och samtidigt lösas upp.

Såhär låter citatet:
"Det enda som hjälper mot tankar är hud"

Man kan ju ta med sig sin egen hud lite överallt och ändå vilja fly ifrån sig själv, känna på ett nytt sätt, eller kanske bedövande sätt – bara känna helt enkelt.

Det är Monika Fagerholm som skrivit den uppnålade raden. Det var efter att ha läst den någonstans och burit med mig den länge, länge, som jag sedan började läsa hennes roman "Underbara kvinnor vid vatten". Jag blev besviken. Där fanns inte alls det poetiska och mjukt sköra språk som jag förväntat mig, det där som man nästan vill smeka för att man tycker så mycket om det. Men ändå, jag läste vidare och efter ett bra tag märkte jag att något måste ha hänt, det gick nämligen fortare och fortare att vända blad. Språket verkade i romanen, precis som i citatet, ändra form, det liksom sögs sakta smygande in och löstes upp helt obemärkt. Plötsligt var orden och meningarna inte alls längre konstlade och nästan torra.

Precis samma sak upplever jag med "Den amerikanska flickan". Förstår verkligen inte varför den vunnit Augustpriset! Den är visserligen mycket skickligt skriven, men känslan – det finns ju ingen känsla i språket. Det är historier i olika tidsplan som vävs ihop, en konstruerad dialog mellan två trettonåriga flickor som talar ett språk som tonåringar absolut inte använder sig av, vidare är det en begränsad miljö som beskrivs. Det finns en skog, en sjö och en udde och en simbassäng utan vatten i, inget mer. Och ännu värre, därtill kommer thrillerfasoner som mord och död och självmord, misshandlade barn och gravt alkoholiserade föräldrar, förmodligen bara för att "hotta" upp intrigen, vad vet jag. Jag blir irriterad. Men åh, jag läser i alla fall vidare plikttroget och det händer igen, precis samma sak, jag vet inte hur. Efter kanske hundra sidor är jag fast. Jag tänker liksom inte längre, jag bara känner. Återstående 400 sidor läses ut på två dagar.

Om handlingen: Jag har lärt mig ett nytt ord det senaste halvåret som jag gillar, staffage. Jag kan säga att männen i Fagerholms roman är väldigt mycket staffage, utan att för den delen förringas. De är bara inte de som är huvudpersonerna. Det är befriande. Möt istället traktens läckraste, hårdaste, sorgliga kvinna Inget Hermann. Möt Doris Dag och Sandra Natt, Ingets syster Kenny inte så Bräcklig och Eddie helt och hållet Död och Kusinmamman och alla systrar och kvinnkusiner och tvillingarna Rita Råtta och Solveig, Lorelei Lindberg och fröken Andrews och så bombnedslaget Pinky PinkÂ…ähumm, glädjeflickan…eller som man säger hoÂ…ho. Förstås.
Möt en vid berättelse om kärlek, rädsla och tom sorg och inuti den mindre små berättelser om till exempel musik och staden Helsingfors under en viktig konferensdag 1975. Möt lukten av tjock fuktmossa i skogen, möt känslan av det gröna kalla kaklet under handflatshud på botten av poolen och solen som samtidigt står i zenit, möt sommarens glasveranda med nattliga spegelbilder ut mot sjön, möt spänningen i ytvattnet runt fröken Andrews rosa nakenrumpa. Känn! Känn att det alltsammans nästan liksom går att ta på.

"Den amerikanska flickan" är den första
fristående delen av en serie på två.
Då nästa bok kommer, kommer du vilja läsa den.
Först kommer du kanske bli irriterat besviken.
Senare kommer du kanske inte sova alls på natten.
Slutligen kommer du kanske återigen vara besviken.
Boken är slut. Det var den sista.