Utgiven | 2004 |
---|---|
ISBN | 9137126067 |
Sidor | 233 |
Malva har en framgångsrik karriär, dyr lägenhet och snygga (opererade) bröst. Vad hon inte har tid med är känslor eller riktiga vänner. Hon är för upptagen med att hetsäta och kräkas.
Malva är sina föräldrars perfekta dotter. Som många omkring henne sätter de likhetstecken mellan lyckad och lycklig. Malva är både oändligt rädd att göra dem besvikna och i stort behov av att frigöra sig. Så hon gör små klichéartade upprorsförsök, kommer bakfull på släktmiddan på väg hem från ett one night stand eller med ny tatuering eller piercing. Inga verkliga steg mot förändring. Så en dag klampar en gift elektriker in i Malvas lägenhet och liv, och allting ställs på sin spets.
Malva är trots det allvarliga ämnet ingen eländesskildring, som det heter. Tonen är stillsamt reflekterande, och framför allt – det finns hopp. Romanen påminner en hel del om det Marian Keyes gör i En oväntad semester, den behandlar ett allvarligt och hemskt problem på ett sätt som är lätt och trevligt att läsa, förpackar det i en sorts happy ending-fodral. Därmed inte sagt att Caroline Lagercrantz bör förknippas med allt skräp Keyes producerat efter det. Vad de däremot har gemensamt är den personliga erfarenheten av sitt ämne. Det bidrar naturligtvis med en viss tyngd.
Jag reagerar en smula på att svaret på Malvas problem är så traditionellt kvinnligt. Kärlek är förlösaren, lycka är att bilda familj och baka kanelbullar. Men vem vill å andra sidan inte ha ett jobb man trivs med och en familj som tycker om en? Vanligheten och vardagligheten är också en styrka.
Som många unga tjejer är Malva sin egen värsta fiende. Det är inte lätt att tycka om sig själv. Särskilt inte om man är den som gör sig mest illa. Jag associerar (inte bara på grund av den godhjärtade bögvännen i fjäderboa) till en dikt av Jonas Gardell:
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.Förlåt dig själv.
Precis så banalt enkelt och viktigt och helt jävla jättesvårt är det ju.
Publicerad: 2004-11-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 15:45
3 kommentarer
Den godhjärtade bögvännen i fjäderboa verkar vara alla kvinnliga huvudpersoners litterära favoritaccessoar just nu (ok, under det senaste decenniet). Är det inte dags att manliga huvudpersoner får ha en stenhård butchflata som sidekick?
#
Genialt bra idé!
Men jag förstår författarna – bögpolare är goa att ha, även utan fjäderboa. Även för grabbar. Vid hjärtesorg, gå till bögkompisen som sätter på te och LYSSNAR. På alla detaljer!
#
Perfekt dotter? eller inte.. det finns ingen som är perfekt? "Idealisk dotter" låter bättre…. kram på er (L)
#
Kommentera eller pinga (trackback).