Läshälsningar från Lena Nöjd”

Jösses, vad jag väntat på detta. Efter de mediokra Autograph Man och On Beauty började jag undra om Zadie Smith var ett one hit wonder, eller om White Teeth kanske rentav inte var så bra som man tyckte då. NW var en rejäl uppryckning, men ändå. Och så kommer då Swing Time och dansar arslet av mig.

Ändå får hon det att verka så enkelt. Upplägget är inte världens mest unika: Två bruna flickor från blandäktenskap växer upp i Londons mindre rika kvarter, båda älskar dans men den ena har en mamma som tutar henne full av politik och den andra har bara rå talang, och så växer de upp och isär men utan att sluta jämföra sig med varandra… Men när hon följer en av dem (den första) får hon utrymme att riffa loss, att berätta en historia samtidigt som hon kan sätta röntgenblicken på världen som flashar förbi. I det stoppar hon sedan in en fiktiv popstjärna med världsfrälsarambitioner – Kylie korsad med Bono – och dennas projekt att lösa Afrikas problem genom att bygga en skola i en liten by i Västafrika, och vi är på banan.

I Babel i söndags sade Petina Gappah att kvinnor, och speciellt svarta kvinnor, alltid antas skriva självbiografiskt och att hon därför med flit lade sin debutromans huvudperson så långt från sig själv som möjligt. Kanske har det tagit Smith fem romaner att bygga upp till något som ligger hennes egen historia nära, en brun sjuttiotalist från London som drömde om att bli dansare och i stället kom att resa jorden runt i jakt på idéer. Eller så gillar hon bara att leka med det, för Swing Time gör tidigt klart att den gärna ljuger sig blå med fiktiva stjärnor och tv-kanaler, och att vår förstapersonsberättare kanske inte är helt opålitlig men definitivt har sina skygglappar och mindre sympatiska sidor. Att vi inte ens får veta hennes namn är fullt logiskt; det är ju hennes berättelse, och då kan hon inte stå utanför den och beskriva den objektivt, eller försöka leva oberoende av den.

Zadie Smith skriver lika stilsäkert som hon alltid gjort, men det känns också som om den medvetet spretiga NW skakade loss något. Swing Time berättar i korta kapitel som alla hakar i varandra och drar med läsaren, och blir det som titeln lovar; en romans om dans som dansar, ett ståaldrigstill som bara kan fångas i rörelsen, där varje försök att ta en stillbild bara skulle frysa dansaren i en pose som är omöjlig att hålla. Hon kan tackla sexuella övergrepp, rasism, konspirationstänk, neokolonialism, klassresor och alla de där sakerna utan att kunna stanna upp och peka på dem som om de vore de avvikelser från normen många vill intala sig att de är. Istället blir det saker som finns där hela tiden, som hon helt enkelt tvingas lära sig leva med och anpassa stegen till, som inte går att vare sig förklara bort eller isolera, eller ens låta bli att begå själv. Och ändå, trots allt det mörka, trots vreden och sorgen, trots att det inte alls slutar väl, finns här ett sånt oerhört sväng, en humor som inte avfärdar. Dansen som har sin grund i miljontals kidnappade slavar, moderna afrikaner som smugglar sig till Europa och USA med Marley och Beyoncé som soundtrack, gamla musicals med vita dansare i blackface, som lär skolflickor både att ta kontroll över sig själva och att röra sig som de manliga producenterna på MTV föreskriver, popstjärnor (och romanförfattare) som säljer socialt medvetande som en produkt när nu skivor inte säljer längre … Allt är en del av en historia som ingen roman är stor nog att fånga varje detalj av, men som kan rymmas i en serie rörelser, en global polyrytm.