Från fönstren på mitt jobb kan man i fjärran skymta ett antal blåfärgade höghus. Ibland när jag ser de husen tänker jag på Foggy, Nemo, Salladin och de andra som bor där. Eller ja, just de bor ju inte där för de är ju alla litterära figurer. Men Hassan Loo Sattarvandi har växt upp här och förlagt handlingen till sin prisbelönta debutroman Still hit. Nu när uppföljaren Belägring kommer får vi åter bege oss till Hagalund, fast nu femton år tidigare.

Att Still gjorde ett starkt intryck på mig berodde delvis på det textmässiga upplägget då romanen är skriven i enda långt stycke. Men främst berodde det på den klaustrofobiska känslan över att området med de blåa höghusen utgjorde hela världen för huvudpersonerna. Som i ett mikrokosmos enbart bestående av hopplöshet och apati vandrade de runt där, antingen i färd med att ta sig ett rus eller att söka möjligheter för att ordna ett rus. Hela tiden med en jargong och en umgängesform som påminner om de värsta stunderna av högstadietiden fast upphöjt till fyra. Det viktigaste är att hålla sin fasad intakt: att aldrig lätta på garden, att aldrig öppna sig och aldrig, aldrig visa tecken på svaghet.

Att läsa Belägring förstärker hopplösheten i Still, då kalendern här visar 1991 medan den i Still står på 2008. För inte mycket har hänt karaktärerna under den period som för de flesta innebär att man går ut gymnasiet, följer upp med några år på högskolan och startar någon form av yrkeskarriär. Inte minst gäller det huvudpersonen, Caspian. En femtonårig kille som bor tillsammans med sin lillebror och psykiskt sjuka mor, och som har begåvning men saknar motivation. Lärarnas klumpiga försök att visa honom hans begåvning och att han genom just den begåvningen skiljer sig från sina mindre begåvade vänner stjälper förstås mer än hjälper. Höga betyg är inte det som ger status i området. Som läsare vet man ju också att den möjliga vägen ut för honom ändå inte öppnades, för han finns ju med i Still. Han är ju en av dem som driver runt där femton år senare.

Jag kan inte ens namnet på alla i min klass. Nej, jag svär, jag kan inte det. Eller kanske att jag kan om jag verkligen tänker efter, men jag gör ju aldrig det.

Sattarvandis förortsskildring är inte om miljonprogrammet som ett skönt, lite avslappnat multi-kulti-alternativ till stressen och jäkten i innerstan. Här är förorten skildrad som ett fängelse som håller sina invånare i ett fast grepp och inte släpper taget. En resa därifrån kan teoretiskt ske med en SL-biljett men att lämna området, ens för en några timmar, finns liksom inte med i deras världsbild. Samtidigt slår det en som läsare att detta knappast är en skildring över problem exklusivt för storstadens fattiga, invandrartäta förorter. Det här Hagalund finns på andra ställen också, även långt borta från betongen. För de mekanismer som trycker ner individen styrs snarare av obefintliga framtidsutsikter än av geografi, klasstillhörighet snarare än etnicitet.

I uppföljaren är texten mer traditionellt tillrättalagd och här avslutas meningarna med en punkt. Det ger lite mer struktur i läsandet vilket faktiskt också kan sättas mot handlingen, för deras liv som femtonåringar har ändå den enkla typ av struktur man ändå får genom att ha en daglig sysselsättning jämfört med deras senare liv, som precis som texten bara flyter på utan till synes början eller slut. Språket är här en femtonårings berättande i form av ett telefonsamtal till en okänd lyssnare. Det är uppbyggd på kalla, närmast sakliga konstateranden och med en total avsaknad av språkliga utsmyckningar. Det bygger upp en stämning med hög närvarokänsla och bitvis går det att känna igen sig i hur det var att vara femton och hur man då måste förhålla sig till sina jämnåriga med alla dess hierarkiska nivåer och mönster.

Men trots den stilistiska begåvningen är det ändå som samhällsskildrare som Sattarvandi är som starkast. För i tider när staten sponsrar både köksrenoveringar, städhjälp och krognotor kan det nämligen vara nyttigt med en påminnelse om att hela Sverige ändå inte är övre medelklass och lever som i TV4s Solsidan. Och att skiljelinjen mellan dessa parallellvärldar kan te sig avgrundsdjup, men att den också kan utgöras av en gångtunnel eller en motorväg.