Utgiven | 2008 |
---|---|
ISBN | 9789100115135 |
Sidor | 228 |
Still blev en komplett överraskning för mig. Efter att ha läst baksidetexten förväntade jag mig ännu en författare med Salinger-komplex som hade skrivit en utvecklingsroman om en uttråkad kille. Men ack så fel man kan ha, det här var någonting helt annat. Någonting mycket bättre.
Det handlar förvisso om en uttråkad kille, Nemo. Och hans fyra kompisar Ivan, Foggy och Saladin. Deras vardag långtråkig och komplett meningslös – de vandaliserar av ren tristess, sover bort dagarna, har slagsmål över de mest meningslösa ting och blir ständigt höga på vad de än kan få tag på. Det händer aldrig någonting i Hagalund, tiden verkar stå stilla och dagarna flyter ihop i varandra i Nemos värld, något som märks både i handling och språk.
I James Joyces Ulysses (1922) fick läsare för första gången bekanta sig med den teknik kallas för "stream of consciousness". Denna går ut på att läsaren genom en oavbruten medvetandeström på ett väldigt autentiskt sätt ska få ta del av en karaktärs tankar. Joyce utvecklade på över 40 sidor med kanske sju skiljetecken konceptet, men det är i Sverige år 2008 som Loo Sattarvandi modifierar och till fullo bemästrar det.
I hela romanen finns det (rätta mig gärna om jag har fel!) en punkt och ett utropstecken. Resten är en ström av tankar, intryck, drömmar, återblickar och hallucinationer från Nemos sida, endast åtskilda med kommatecken. Det otroliga är att det inte blir jobbigt att läsa. Loo Sattarvandi lyckas på ett totalt obehindrat sätt, och med ett flyt som många andra författare bör avundas, med att zappa mellan den verklighet Nemo fysiskt befinner sig i, ett slagsmål, en fylla eller en runda backgammon, och de halvhallucinerande återblickar som han psykiskt glider in i. Den narrativa tekniken upphör att vara teknik och blir istället en förlängning av karaktären.
Historien om Nemo är den sorgliga historien om en person som verkligen har fastnat. Fastnat i någonting riktigt dåligt, riktigt meningslöst, fastnat i något som han inte orkar ta sig ut ur, fastnat i någonting som inte tar honom någonstans. Hans apatiska och handlingsförlamade sätt och hans ändlösa jakt på vadsomhelst att knapra på eller röka upp för att mildra tristessen eller frustrationen över situationen han befinner sig i, är till en början fruktansvärt frustrerande. Men ju längre man läser desto bättre lär man känna Nemo, och man får en förståelse för den här otroligt vältecknade, men inte alltid speciellt sympatiska, karaktären.
Nemo och hans vänner bor i Hagalund i Solna, en förort till Stockholm. Loo Sattarvandi har i intervjuer betonat att hans roman är en klasskildring, och de partier där detta belyses i boken är, tyvärr, de sämsta. Det blir alldeles för övertydligt när karaktärerna spottar och fimpar på valaffischer och tre gånger i boken har samma diskussion om hur meningslösa arbetsförmedlingens datorkurser är. En av de största behållningarna med boken är att Nemo, Foggy, Ivan och Saladin inte hade behövt bo i Hagalund, de hade kunnat bo var som helst. Det är den här allmängiltigheten, och inte den snäva beteckningen av Still som en roman om klass som gör Hassan Loo Sattarvandis bok till en av de bästa jag har läst i år.
Publicerad: 2008-03-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-02 18:14
8 kommentarer
Det är ju inte sant! Nemo, Foggy, Ivan och Saladin hade inte kunnat bo var som helst och varit sådana som de är i boken. Jag förstår inte hur du kan tro det.
#
Hej Birgitta!
Jo, jag tror faktiskt det. Jag tror inte att det är förorten eller någon klassproblematik som drar ner dem till den botten som de befinner sig på. Jag tror att de drar ner varandra. Med det sagt så menar jag inte på att det inte skulle ha någon påverkan att de bor i en bortglömd förort, eller att klassproblematiken inte har någonting med det här att göra. Jag menar bara på att den här tendensen till tristess, apati och förfall inte bara florerar inom en viss grupp (eller om man så vill, klass).
#
Har du verkligen läst Räddaren i nöden?
#
Ja, Niklas, jag har verkligen läst "Räddaren i nöden". Två gånger faktiskt, med några års mellanrum.
#
Håller med dig om boken. Du vet att människors kommentarer bara belyser deras erfarenheter och förmåga att förstå.
Nemo kan sitta bredvid dig och du ska bara upptäcka det.
#
Ja men då kan du ju inte kalla Holden uttråkad! Han var ju alienerad och… tja, vilse.
#
Holden var uttråkad igenom hela boken, uttråkad av människor, saker och allt annat. Han alienerar sig själv igenom hela boken, och visar i princip igenom hela boken aldrig ett uns intresse av något. Om han väl gör det så går det över på ett par sekunder. Så uttråkad tycker jag skulle beskriva honom väldigt bra.
#
Jag instämmer om att Holden är uttråkad, och jag ser definitivt likheterna om två borttappade människor, alltså holden och nemo. Man skulle inprincip kunna se Nemo som en av vårtids Holden. Det är även därför jag håller med Nina om att Nemo skulle kunna vara precis var som helst. För det är trisstessen som får honom att bli den han är, och trisstess finns överallt.
#
Kommentera eller pinga (trackback).