Recension

: Bergets döttrar
Bergets döttrar Anna Jörgensdotter
2009
Bonniers
9/10

Jörgensdotter en njutning att läsa

Utgiven 2009
ISBN 9789100121785
Sidor 454

Om författaren

Fotograf: Maria Olsson

Anna Jörgensdotter är född 1973 i Sandviken. Hon arbetar som frilansskribent och har också uppträtt som livepoet i flera år; våren 2002 debuterade hon med romanen Pappa Pralin. I januari 2004 kom diktsamlingen Homecomingqueen och 2005 ytterligare en roman, Änglarnas syster. Bergets döttrar kom 2009.

Bonniers – Författarpresentation på förlaget.

Sök efter boken

Jantemolnet hänger tungt och tryggt över byn utanför Sandviken. Här växer två bröder och tre systrar upp. Karin som har förmågan att lugna alla i sin omgivning, Emilia med de stora drömmarna, ordentliga Sofia, tystlåtna Edwin med hemligheten och äventyrslystna Otto. Berättelsen tar avstamp 1938. Kriget hägrar, men ännu är det framtid och drömmar. Och de är utstakade av hur det alltid har varit. Äktenskap och arbete är målet. Bilda familj, och inte ska man sticka ut för mycket. Det är vad syskonen har att förhålla sig till och hantera. Att göra som man förväntas är en trygghet. Men också ett tungt ok att bära om man vill något annat.

Som Emilia som cyklar och cyklar. Hon vill bort till någon annanstans, hon vet bara inte vart. Eller så ska man bara vara nöjd. För något annat är ingen idé, ”för inte ska väl jag.” Berättelserna vävs samman i en skimrande prosa, den typiskt Jörgensdotterska som är så finslipad och självklar, lekande lätt och drivande. En njutning att läsa. Men Bergets döttrar är inte en uppvisning i snygga formuleringar och rader att sätta upp på kylskåpet. Bergets döttrar är en gedigen roman, där kompositionen är tät och romanfigurerna tränger in i vardagen. De blir personer av kött och blod. Jag läser en annons där Steen ska sälja hus. Steen, tänker jag, visst känner jag någon som heter Steen? Men, nej, visst ja. Det är ju mellan bokpärmarna.

Alla får plats och ingen bara är. Jörgensdotter har en tydlig tes: det finns alltid en anledning till att folk är som de är. Kvinna, man, klass och erfarenhet. Alla har en bakgrund. För läsupplevelsen innebär det engagemang och förståelse. Och nyfikenhet. Ingenting skrivs på näsan. Romanen är uppdelad i tre delar. Före, under och efter kriget. Det finns tidsluckor. De fylls skickligt i genom personernas egna berättelser. Här finns inte en berättarröst. Alla har en egen röst som berättar sin egen historia. Som läsare är det bara att följa med och sjunka in. Tala högt och vilja lägga sig i. Snabbt vända sida, undra vad som ska hända nu? Och det är spännande och sorgligt och romantiskt. Och tusan vad bra det är.

Sara Sandbacka

Publicerad: 2010-05-30 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-06 15:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3744

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?