Recension

: Olivia Joules and the Overactive imagination
Olivia Joules and the Overactive imagination Helen Fielding
2003
Picador
4/10

Lite väl fantasifullt

Utgiven 2003
ISBN 0330432737
Språk Engelska

Om författaren

Helen Fielding är född 1958 och utbildad vid Oxford University. Hon är i grunden journalist, men debuterade som författare med Cause Celeb 1994. Mest känd är hon förstås för romanerna om Bridget Jones som också blivit film.

Sök efter boken

Att kategorisera litteratur är alltid vanskligt eftersom olika slags litteratur åtnjuter olika hög status i olika läsargrupper. Själv gillar jag populärlitteratur. Helen Fielding har också efter Bridget Jones's Diary och dess uppföljare utan pardon arkiverats in i populärlitteraturkategorin. Kanske med all rätta, om man med populärlitteratur avser litteratur som är populär bland många människor. Och som gjorde Helen Fielding till en av Storbritanniens rikaste kvinnor.

Med två sådana försäljningssuccéer i bagaget är kraven förstås stora på Helen Fielding att prestera i nästa bok. Vilket har resulterat en omvänd variant av Bridget Jones. Men ändå alltför lik.

Olivia Joules är en halvneurotisk journalist med uppenbara problem att hålla sig till ämnet. När hon skickas till USA för att skriva om en ny ansiktskräm springer hon rakt in i armarna på en mystisk man som hon så småningom misstänker vara Usama Bin Laden. Det är ungefär här det börjar spåra ur.

Beväpnad med en hattnål och en finurlig BH börjar hon undersöka omständigheterna kring den mystiske mannen och blir efter ett tag rekryterad av den brittiska underrättelsetjänsten. Man skulle kunna tro att det är en produkt av hennes livliga fantasi. Om det vore så väl ändå.

Det är svårt att läsa om Olivia Joules utan att dra vissa paralleller till Bridget Jones. De lever helt olika liv men ändå är de rätt lika. Vimsigheten och klantigheten som hos Bridget Jones framstår som charmigt och karaktärsbyggande blir hos Olivia Joules mest överdrivet parodiskt. Och även om hon är mer påläst och världsvan än Bridget så blir Olivia som spion inte särskilt trovärdig. Att skönhet och en rapp tunga allena skulle räcka för att infiltrera Al Qaida känns inte så lite på gränsen.

Fieldings styrka i den här boken är snarare språket än handlingen. Hon har ett flyt på originalspråket som gör att man ler förtjust vid mer än ett tillfälle. Talspråket är avslappnat och dialogen rapp. Om hon hade gett sig in i en annan genre än spiongenren hade den här boken burit sig betydligt bättre. Olivia Joules tänker alldeles för mycket på Prada, andra kvinnors utseende, ämnesomsättning, choklad och hångel för att bli en trovärdig spion.

Om avsikten hade varit att göra en ren parodi på spiongenren så hade det här kunnat bli riktigt roligt. Om det hade visat sig att allt faktiskt var en produkt av Olivias livliga fantasi så hade det blivit riktigt roligt. Nu balanserar boken mellan att göra anspråk på att vara en riktig spionroman och en Bridget Jones-uppföljare. Och det fungerar inte riktigt.

Men bara för att Olivia inte blev populär hos mig behöver det inte betyda att hon inte blir populär hos många människor. Mitt stalltips är att vi här har ytterligare en i raden av Fieldings populärlitterära verk. Även om det kanske blir svårt att komma upp i föregångarnas nivåer.

Helena Ehnbom

Publicerad: 2004-04-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-30 13:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1156

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?