Liksom i Budbäraren spelar Vargas även i Mannen som vände insidan ut på gamla folkskrönor. Berättelser som ekar fram i Alpernas dalar. Det är historier som pendlar mellan verklighet och fantasi och som kryddats med människans inneboende rädsla för det okända och något mörka.

Mannen som vände insidan ut är det hett, svettigt och högsommar. Fransmännen som bor i den lilla alpbyn nära nationalparken Mercantour ägnar sig åt att dricka vitt vin på caféerna och snacka skit. Andra vallar sina får över ängarna samtidigt som något ont växer upp som ett oväder vid horisonten. I Budbäraren var det pesten som var gisslet. Här är det en varg, kanske en varulv, som stryker runt i det dolda och river fårtackor, en efter en.

Den kanadensiska forskaren Lawrence, expert på grizzlybjörnar, lever med fransyskan Camille i trakten. Han har ett stort, vänskapligt förhållande till vargen, och avvisar snabbt böndernas tro att det är vargarna i Mercantour som börjar bli lite närgångna. Det här är en best med en käft utan dess like. Det är inte någon varg han tidigare studerat eller stött på. Känslorna kokar ändå hos bönderna i den heta sommarvärmen. Och när Suzanne, en fårfarmare med skinn på näsan, blir överfallen och dödad av vargen börjar spekulationerna urarta. Kan det vara en varulv, kan det vara en dåre med en tam varg som stryker runt och river får? Hur kunde Suzanne bli överrumplade av den i fårhuset? Gör vargar verkligen så? Kan det vara den där skummisen Massart, han utan hår på kroppen, är han varulven? Alla vet ju att varulven är hårlös utanpå för att på natten låta håret växa ut!

Snart har Camille rekryterats av Suzannes adopterade son samt den trogne fåraherde Värnaren. De ska spåra upp Suzannes mördare. I norr får parisaren, kriminalaren och den före detta fästmannen till Camille, Jean-Baptiste Adamsberg, nys om ryktena om den enorma vargen och beger sig söderut. Fascinerad och givetvis skeptisk.

Egentligen gavs Mannen som vände insidan ut ut före Budbäraren i Frankrike. Det svenska förlaget har valt en annan ordning för utgivningen. Jag ser egentligen ingen annan orsak än att Budbäraren är en bättre och mer kompakt kriminalroman än denna. Förlaget fångar läsarna med den första boken och ger sedan ut nästa bok som inte riktigt håller samma kvalitet. För i Mannen som vände insidan ut hakar Vargas upp sig i karaktärernas små underligheter. Adamsberg toppar givetvis dem alla. Men han är ju å andra sidan Vargas återkommande hjälte som drivs av intuition, dagdrömmar och tro på universums oundvikliga nätverk av korsande öden.

Det är svårt att sätta fingret på vad får mig att landa på en fyra. Dels beror det på en tråkig story. Men det räcker kanske inte som motivering. Den lugna tempot är nästan förödande för romanen och när karaktärerna rapar ur sig korthuggna meningar som hackar sönder varje sida blir det sömnigt. När själva intrigen börjar ta fart har jag betat av en trekvart av romanen. Då räcker det inte med att boken får en oväntad vändning för att inte spåra ur totalt. Snarare fimpar den det lilla engagemang som byggts upp. Dessutom är den där skrönan om varulvar och bestiala vargkäftar smått fördummande och absurd. Varför skulle ett gäng bönder i södra Frankrike i modern tid låta sig luras att tro något sådant. Nej, det här duger inte. Vargas använder visserligen samma recept i sin senare utgivning men där gör hon det snyggare, där har hon fått fason på kråksången. Här är det bara tråkigt.