Manifestens tid är inte förbi. För en dryg vecka sedan publicerade sju svenska författare ett manifest där de lovade att 2010-talet skulle bli ett berättandets decennium. Slut på förutsägbara språkexperiment, ointressanta formövningar och förklädda självbiografier: Åter till epiken, skanderade författarna och lovade saker hit och dit. Som att inte förpacka sina berättelser i pappkartonger eller skriva om Kommissarier på Öland. Allt med udden riktad mot samtidslitteraturen givetvis.

Jag läste manifestet med ett leende på läpparna. Jag tyckte att det var roligt med författarnas alla löften om att inte ge ut dagböcker, inte skriva om shoppingångest och att inte skriva om döda gamla gubbar. Det är ju så ett manifest ska se ut; självsvåldigt och uppfodrande. Titta bara på Marinettis futuristmanifest eller Tzaras dadamanifest. De hävdar ju båda att de kommit på hur dikten ska skrivas och att samtiden måste vräkas över bord. Mest känt är kanske det stycke där Marinetti hävdar att han ska slå in porten till det Omöjliga. Snacka om att förhäva sig. Och ändå: hela modernismen sprang ur denna idé. Jag tycker därför att både Eva Ström och Stefan Eklund (SvD 26/8) framstår som smått fåniga när de talar om ett lyriskt förbud och ohederliga angrepp. Hur skulle ett manifest annars skrivas vill man fråga: utan förbud och angrepp? Marinetti skulle rotera i sin grav.

Då framstår Malte Perssons kritik som betydligt mera nyanserad. Han påpekar att det inte nödvändigtvis måste finnas någon motsättning mellan ordvitsar och berättande och att manifestet ekar förvånansvärt tomt emellanåt. För vem vill inte läsa romaner som ”utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar”. Finns det verkligen någon som är mot en sådan litteratur, frågar Persson retoriskt. Och skulle inte exempelvis Selma Lagerlöf – berättarnas berättare – själv falla i författarnas snara då hon använde såväl genrelitteraturen som verkliga personer i sina böcker? Persson tycks mena att manifestförfattarna målar upp motsättningar som inte finns eller förstorar de existerande och själv kan jag inte annat än instämma.

För oavsett hur kaxigt och humoristiskt manifestet är finns ett stort problem. Jag ska ta ett exempel som i mångt och mycket är symptomatiskt: när författarna ska räkna upp förebilder nämns inte P. O. Enquist. Han är ju nämligen det perfekta exemplet på att formexperiment och hederligt berättande inte står i motsättning till varandra. I hans böcker varvas språkexperiment med historier, sägner med fragment och det räcker ju egentligen bara med att nämna böcker som Nedfallen ängel, Kapten Nemos bibliotek och Boken om Blanche och Marie för att manifestet ska rasa samman. De visar att hela idén om att form och innehåll som två motsatta poler är ett tankefel, att lyrik och epik inte bara är förenliga utan till och med varandras förutsättningar.