Det låter osannolikt, men i morse träffade jag konstnären och poeten Öyvind Fahlström, död sedan 1976. Jag höll på att sätta flingorna i halsen när jag hörde tre distinkta dunkar bakom mig. Jag vred på huvudet och såg en utmärglad skugga på balkongen som frenetiskt ryckte i den låsta dörren. Chockad, darrig på handen, sträckte […][...]

Även jag har läst manifesten och följt diskussionen som följt med glädje. För att det inte är varje dag som så lite utmynnar i så mycket. Jag sällar mig till dem som tycker att lördagsmanifestet var lite väl milt för att kalla sig manifest. Precis som Karin Nyqvist skriver (Sydsvenskan 2/9) går både lördags- och […][...]

Manifestens tid är inte förbi. För en dryg vecka sedan publicerade sju svenska författare ett manifest där de lovade att 2010-talet skulle bli ett berättandets decennium. Slut på förutsägbara språkexperiment, ointressanta formövningar och förklädda självbiografier: Åter till epiken, skanderade författarna och lovade saker hit och dit. Som att inte förpacka sina berättelser i pappkartonger eller […][...]