En halv gul sol var symbol för den kortvariga republiken Biafra och prydde dess svartgrönröda flagga. I endast tre år fanns nationen, en utbrytarstat från Nigeria, innan den återfördes till ordningen och moderlandet. Under de tre åren hann den dock bli symbol för svältande barn i Afrika, eftersom livsmedelsbristen var stor och Nigeria gjorde sitt bästa för att förhindra inflygningar med nödhjälp till det svältande folket.

Chimamanda Ngozi Adichies roman handlar om kriget och svälten, om konflikterna mellan de olika folkgrupperna inom det av Storbritannien skapade Nigeria, om massakrer och utmärglade barnkroppar. Men den handlar också om andra saker, och den handlar framför allt om människor. Det är det, och inte skildringen av krig och nöd, som gör den så ruggigt bra.

Historien berättas utifrån tre personer. Olanna är dotter till en framgångsrik affärsman, lärare på universitetet och del av Nigerias nya, svarta överklass. Richard är britt med författardrömmar som fascineras av igbofolkets konst och förälskar sig i Olannas syster Kainene. Och Ugwu, Olannas mans tjänstepojke, får en chans att lämna sin hemby och möta en helt ny, modern, verklighet.

Det är två helt olika världar som skildras i En halv gul sol. Bokens första del utspelar sig i början av sextiotalet, när Nigeria är nyss självständigt, fullt av drömmar och nya omständigheter. I universitetsstaden Nsukka, hemma hos läraren Odenigbo, går de politiska diskussionerna höga på kvällarna, och Ugwu, tjänstepojken som tills helt nyligen bodde i en liten by på landet, förundras över nivån på samtalet, över med vilken självklarhet människor kan läsa, över att man äter kött varje dag. Det som skildras är ett afrikanskt medelklassliv, som man – fördomsfullt nog – knappt tänker sig kan existera.

Jag är inte van vid en intellektuell vardag skildrad på det sättet i böcker om Afrika – förmodligen beroende på både min egen och förlagens trångsynthet – och jag blir helt förtrollad. I språket finns en kroppslighet som gör att man hela tiden känner sig nära det som skrivs, det känns nytt och väldigt klassiskt på en gång. De tre huvudpersonerna får utveckla sina tankar inför förändring, självklarheter, andra människor och relationer. Kapitlen är långa och relativt händelsefria, det är känslor och intryck som står i centrum.

Sedan kommer andra halvan av sextiotalet, när spänningar mellan de olika folkgrupperna inom Nigeria först leder till utrensningar inom armén, därefter regelrätta massakrer på en av folkgrupperna, och slutligen till bildandet av utbrytarstaten Biafra och kriget mellan den och Nigeria. Det är krig, brutalitet och stamhat, och man blir besviken, på, tror jag, fler än ett plan. Dels för att det var det här – afrikaner som dödar varandra med machetes – man väntade sig av boken och det känns inte roligt när det kommer, men också för att man blir så arg på människan – varför kunde de inte bara låta bli att kriga, det fanns ju sådana möjligheter?

Dock är det fortfarande framför allt en vardag som skildras, brett målade stridsscener letar man förgäves efter vilket naturligtvis är bra. Språkligt och gestaltningsmässigt är det också fortsatt lysande. Chimamanda Ngozi Adichie skriver inte rakt ut att det inte finns något att äta, istället skildrar hon barnen med torr hud och ringmasksmärken, och de vuxna, allt mer frustrerade och ogina, i köer utanför hjälpcentralen som Röda korset inrättat. Den gradvisa försämringen av läget märks i Olannas skiftande sinnesmod; apati, panik, handlingskraft, och i hur den vardagliga miljö hon iakttar omkring sig sakta blir allt mer främmande. Som helhet är det en fantastisk roman, sorglig, vacker och rolig, och framför allt skrämmande berörande.