På en semesteranläggning utanför Kapstaden, Jumping Monkey Hill, sitter en grupp författare från skilda afrikanska länder och låter sig granskas av det brittiska värdparet. De är ju bara så intresserade av afrikansk kultur – och reflekterar inte ens över att de stenhårt väljer ut vad av det workshop-deltagarna producerar som får räknas som verkligt afrikanskt. Novellens huvudperson kan inte låta bli att driva med dem, att leka med deras fördomar. Men lik förbannat sitter hon ju på de bedömdas sida.

Det är träffsäkert, roligt, vasst och inte så lite deprimerande. Den här novellen borde läsas på varenda litteraturutbildning, både för att den är så avslöjande och för att den är så snyggt skriven.

Den är typisk för Chimamanda Ngozi Adichie både för att den är så snyggt skriven och för att den undersöker makt på ett lyhört och komplext sätt. Huvudpersonen i ”Jumping Monkey Hill” är till exempel objektifierad både som afrikan och som kvinna, och genusperspektivet återkommer ständigt. Klass är en annan påtaglig faktor, som när utvandrade Chika på besök hemma i Nigeria under ett upplopp lyckas gömma sig tillsammans med en fattig lökförsäljerska från marknaden. Den välbärgade Chika anstränger sig för att inte verka fördomsfull och nedlåtande, samtidigt som hon i praktiken är utelämnad åt den andra kvinnans större vana i en hotfull situation.

Balansgången är kanske symptomatisk för Det där som nästan kväver dig. Karaktärerna lever ofta i något sorts gränsland, mellan Nigeria och USA, mellan krig och fred, mellan utsatthet och hämnd. Inte sällan handlar det om att försöka finna sig till rätta i ett nytt hemland, men också i gamla och nya relationer. I USA arbetar nyanlända Kamara som barnflicka i en amerikansk övre medelklassfamilj och iakttar med skarp blick deras neurotiska föräldraskap. Till USA kommer nygifta Chimaza och upptäcker att hennes man ändrat till och med deras namn. De ska vara amerikaner nu. Vad nu det är. I USA bryter också huvudpersonen i titelnovellen med det förflutna och träffar en amerikansk man. Han är så intresserad av Afrika, så entusiastisk och snäll och politiskt korrekt, och ändå hamnar hon i någon sorts ständig underlägsenhet som äter upp henne inifrån, som nästan kväver.

Här finns så många lyhört skildrade individer, inte minst så många väldigt fina kvinnoporträtt, att det är omöjligt att beröra allihop i en recension. För ja, Adichie har en oerhört skarp blick för maktrelationer, men den tillåts aldrig skymma människorna. Det är alltid, alltid individer det handlar om. I ett par av novellerna beskriver hon dem för övrigt i du-form, bara det. Vem lyckas någonsin med det? Men i synnerhet i titelnovellen gör hon det briljant.

Så jo, Adichie kommer förmodligen inom överskådlig framtid att få fortsätta vara ”afrikansk författare”. Det är alldeles för ont om bra skildringar därifrån för att det ännu ska kunna bli annorlunda. Men hon kommer aldrig att vara ”bara” afrikansk författare. I första rummet är hon helt enkelt en riktigt bra författare. Punkt.