Recension

: Steglitsan
Steglitsan Donna Tartt
2013
Albert Bonniers förlag
7/10

Please, Ma’m, can I have some more?

Utgiven 2013
ISBN 9789100138882
Sidor 784
Orginaltitel The Goldfinch
Översättare Rose-Marie Nielsen

Om författaren

Donna Tartt föddes i Mississippi 1963. Ryktet säger att hon började sitt litterära intresse redan som femåring. Hon har publicerat två romaner ”Den hemliga historien” och ”The little friend” samt två noveller ”A Christmas Pagean” och ”A Garter’s Snake”.

Sök efter boken

Donna Tartt tar tid på sig att skriva en värdig uppföljare till Den hemliga historien – ganska exakt 20 år – men när hon väl gör det gör hon det med en smäll. Bokstavligen. 13-årige Theo och hans mor besöker Metropolitan Museum of Art i New York en regnig förmiddag på väg till ett allvarligt samtal med Theos rektor, och hamnar mitt i ett terroristdåd. Pang. Bom. Död. Theo vaknar blödande och chockad i resterna efter Holländska mästare-flygeln, rafsar åt sig några saker som ligger bredvid honom utan att tänka på det, och när han stapplar ut på gatan för att leta efter en mor som ligger död i stenmassorna bär han på en kasse med en tom vattenflaska, en död mobiltelefon, en ring en döende och yrande gammal man ger honom, och Fabritius ovärderliga målning Steglitsan från 1654. Det har gått 50 sidor av en 800-sidorsroman, han är ensam i hela världen, och det enda han har att hålla fast vid är en målning av en fastbunden fågel som han aldrig kan visa för någon utan att åka in för konststöld (numer stämplat som terrorbrott).

Jag läste om Den hemliga historien i somras, och den håller fortfarande. (Den lille vännen har jag väldigt vaga minnen av.) Frågan alla verkar ställa i såna här lägen är ju om den nya romanen är lika bra, men det känns lite orättvist att jämföra; som så många andra läste jag Den hemliga historien vid precis rätt tidpunkt, och den satte spår som andra romaner har svårt att mäta sig mot. Men precis som i debutromanen, fast med det grekiska dramat utbytt mot Dickens, är Tartt i högform när det gäller att bara helt enkelt berätta och teckna personporträtt medan handlingen (som vi ju redan kan) får pågå i bakgrunden, så fullt med detaljer att man bara fortsätter gräva sig djupare in i hennes värld även under de långa sträckor där inte så mycket egentligen händer. Som den moderna Oliver Twist han blir kastas Theo från den ena ytterligheten till den andra, från överklassfamiljer på Manhattan till Ellis-likt ökenknarkande i Vegas, från välmenande men aningslösa myndighetspersoner till ryska gangsters, fast i en historia han inte kan kontrollera, och genom allt håller han krampaktigt i den där tavlan som är värd så mycket att den i praktiken är värdelös. I Den hemliga historien cirklar mycket runt frasen ”Beauty is terror”. Det både gudomliga och sataniska i skönheten, konsten, berättandet, som kan få människor att både begå hemska brott och skylla i från sig, eller stå upp för något och bli bättre än de kanske annars skulle vara, och svårigheten att balansera det med att försöka leva ett faktiskt liv. Theo får tråden till den verkliga världen kapad i början av romanen, och försöker sedan återfinna den medan han snubblar fram genom ett USA som inte riktigt längre vet vad det är. Det är, trots en del transportsträckor och tidshopp, ofta rent storartat, intelligent, mångbottnat berättande.

Just därför är det också rätt synd att den svenska utgåvan inte fick ett par veckors korrläsning till på sig. Jag kan begripa att Bonniers har brått att få ut en bok av en kultförfattare vars fans har väntat i tio år och vill ha boken NU, speciellt när de direkt konkurrerar med den amerikanska utgåvan. Men om priset vi får betala för det är att ”Sports jacket” översätts med ”sportjacka”, ”blow” i en diskussion om kokain blir ”blåsningen”, ”native American” är ”inhemskt” och möbelsnickare använder sig av en ”router”, etc etc? Som helhet är det egentligen ingen dålig översättning, och det kanske bara är jag som är överkänslig, men speciellt i en bok som kretsar runt frågan om skönhet och respekt för konsten är det rätt irriterande att hitta så många rena slarvfel.

Så om du väljer att i stället läsa den amerikanska originalutgåvan har jag inget att invända. Men om du någonsin gillade Tartt innan, eller om du någonsin försökt förklara varför du älskar något så egentligen värdelöst som konst eller musik eller litteratur, eller om du bara vill veta vad som händer när en PTSD-chockad amerikansk medelklasstonåring möter en försupen rysk gangsterson och de börjar berätta om sina liv … Då bör du nog plocka upp den. Konsten bär vi med oss, och du kommer kanske att upptäcka att den här boken är svår att bli av med.

Björn Waller

Publicerad: 2013-11-27 00:00 / Uppdaterad: 2013-11-26 23:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5479

3 kommentarer

[…] Please, Ma’m, can I have some more? […]

 

Åh vad skönt att läsa dina påpekanden avseende översättningen! Blev själv just så irriterad över detsamma, som att ”ask her out” blivit ”be henne följa med ut” och ”erarrings” översatts till ”örringar” (!), att jag var tvungen lägga ifrån mig boken.
…och googla mig hit :)

Mia Oregistrerad 2015-01-15 22:41
 

Härligt att det inte bara är jag! Att romaner snabböversätts är varken rättvist mot författarna, översättarna eller läsarna. Säkert säljer man lite mer av just den boken som hann ges ut snabbt, men på lång sikt ger det bara sämre kvalitet för alla.

Björn Waller Redaktionen 2015-01-19 16:37
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?