Recension

: Patient 67
Patient 67 Dennis Lehane
2003
Albert Bonniers förlag
8/10

Lehanes hårdkokta vansinne

Utgiven 2003
ISBN 9100101435
Sidor 407
Orginaltitel Shutter Island
Översättare Ulf Gyllenhak

Om författaren

Dennis Lehane är född, uppvuxen och bosatt i Boston. Efter att ha arbetat som socialarbetare, lärare och chaufför debuterade han 1994 med ”A Drink Before the War”, den första av fem böcker om privatdeckarna Patrick Kenzie och Angela Gennaro. ”Svart nåd”, hans femte bok om paret, blev den första som översattes till svenska år 2000.

Sök efter boken

Året är 1954. En patient försvinner från Ashecliffe Hospital, en hårdbevakad inrättning för mentalsjuka placerad på en ö utanför Bostons hamn. Två federala sheriffer skickas dit för att hitta den kvinnliga patienten. Hur hon kunnat försvinna är en gåta, och personalen verkar inte särskilt intresserad av att lösa den. Inte heller uppskattar de hjälpen från fastlandet. Samtidigt är århundradets storm på väg mot området. Poliserna Teddy Daniels och Chuck Aule förstår snart att även de är på väg att bli fångar på ön. Skuggan från den beryktade fyren, där det sägs pågå experimentella ingrepp i den mänskliga hjärnan, blir allt längre och mer lockande. Och vem är egentligen den mystiska patient 67 som sjukhusledningen vägrar kännas vid, men som den försvunna kvinnan skrivit om i ett kodat meddelande?

Dennis Lehanes nya thriller efter succén med Rött regn häromåret ter sig vid en genomläsning av baksideskonvolutet som en ordinär spänningshistoria, med ett par oväntade aha-vändningar. Och visst går det att läsa Patient 67 som en sådan, men det är att göra boken en björntjänst. För glädjande nog bjuder Lehane på mycket mer.

Det är alltid en tillfredsställelse när en deckarhistoria bjuder på mer än en simpel men elegant ihopsnickrad ”vem-gjorde-det”-intrig. En bra spänningsroman får gärna säga nåt om vårt samhälle, bära ett budskap eller driva en tes – OM det görs med finess. Besitter man inte den egenskapen kan man ligga gärna lägga krutet enbart på deckarintrigen (Henning Mankell är ett gott exempel – Wallanderböckerna är bra deckare, men hans eviga muttrande om tillståndet i det svenska samhället är bara tröttsamt). 1990-talets bästa exempel på det motsatta var enligt min mening Donna Tartts Den hemliga historien. Tartt var så skicklig på att maskera sin thriller att ingen till sist såg den som en sådan. Litteraturkritiker läste in både det ena och det andra, och vips så hade hon ett eget gryt i litteraturens finsalong. Kanske hade det inte tagit Tartt tio år att få ur sig uppföljaren om kritikerna gått lite lugnare fram med hennes eleganta kriminalhistoria.

Dennis Lehane ”riskerar” inte att upptas i någon litterär kanon på samma sätt som Tartt. Han flirtar inte med antikens litteratur och filosofi, utan går istället i säng med den hårdkokta skolan från amerikanskt 1940- och 1950-tal. Lehane har blickat mot James Ellroys LA-svit under skrivandets gång, och bättre nutida förebild för den här historien kunde han inte ha valt. Skildringen av USA – präglat av paranoia och kommunistskräck efter andra världskriget och Koreadebaclet – är skicklig och obarmhärtig trots att boken mestadels utspelar sig på en avskärmad ö. Att han till sist också bjuder på en rejäl aha-vändning gör inte saken sämre. Patient 67 är årets nagelbitare. Punkt slut.

Fotnot: Dennis Lehane skriver intelligenta thrillers som höjer sig långt över mängden. Varför har Bonniers envisats med att ge hans böcker idiotiska svenska titlar, som drar ner förväntningarna under dussinnivån? Prayers for Rain blev Svart nåd och Mystic River blev Rött regn. Hur de kunde motstå lockelsen att döpa den här boken (Shutter Island i original) till Mörkt vatten är i sig en gåta.

Daniel Åberg

Publicerad: 2003-11-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 19:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #976

6 kommentarer

Å andra sidan är Patient 67 en lite väl avslöjande titel…

Per Oregistrerad 2005-08-24 16:45
 

Lehane lovprisas överallt. Den första och enda bok jag läst av honom var "patient 67" och jag kan medge att språket var bra, karaktärerna spännande och storyn medryckande. Precis som en deckare skall vara. Problemet med den boken är att läsaren i slutet får reda på att huvudpersonen är mentalsjuk och inbillat sig större delen av storyn som man mödosamt följt. Vilket antiklimax! Snacka om att bli blåst på konfekten, det hela känns lite som det där Dallas avsnittet när Bobby bara drömt att han varit skjuten de senaste 20(?) avsnitten. Jag såg precis "mystic river" vilket återigen demonstrerar Lehanes förkärlek för att göra tittaren/läsaren besviken. Lösningen på mordgåtan i filmen är att två tonåriga pojkar dödadar den unga kvinnan för skojs skull. Skoj? Ruttet motiv måste jag säga, speciellt när storyn hade ett sådant upplägg att han kunde ha använt kärlek, svatrsjuka eller något annat mera trovärdigt motiv. Svagt Lehane.

Johan Oregistrerad 2007-09-16 22:36
 

Spoiler!

Anna Oregistrerad 2007-09-19 11:19
 

bästa boken! xD

Sanna Oregistrerad 2007-09-25 18:04
 

[...] attraherar. Framgången hos böcker och filmer som Gökboet, Patient 67, Girl, Interrupted, The Bell Jar, Ingen dans på rosor, Veronika bestämmer sig för att dö, [...]

 

Filmen är mycket bättre!

Klarafin Oregistrerad 2010-09-29 18:52
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?