Recension

: Idioten
Idioten Elif Batuman
2018
Natur och Kultur
7/10

Den självklara historien

Utgiven 2018
ISBN 9789127154179
Sidor 462
Orginaltitel The Idiot
Översättare Anna Lindberg

Om författaren

Elif Batuman (född 1977) är författare, forskare och journalist, bl. a. medverkar hon regelbundet i The New Yorker. Hennes föräldrar är från Turkiet, men hon är uppväxt i USA. Hon har examen från både Harvard och Stanford, där hon också har undervisat. För närvarande är hon bosatt i Istanbul. År 2007 belönades hon med Rona Jaffe Foundation Writers’Award.

Sök efter boken

Mitten av 90-talet är nu Förr I Tiden, hur mycket vi 70-talister än vill tro att det var ganska nyss. Internet fanns bara nätt och jämnt, e-post var ett helt nytt sätt att kommunicera, muren hade nyss fallit och frihetens demokratiska USA hade vunnit för all framtid, utlandsresor handlade ännu inte om att minimera risken för självmordsbombare. Så när Elif Batuman väljer att låta debutromanen Idioten utspela sig på Harvard 1995 är det inte bara för att hon själv gick där, det är ett väldigt medvetet val; en krok som fiskar efter nostalgi (Ellis! Tartt!) men inte ger de napp läsaren lärt sig att förvänta sig.

Selin är 18 när hon börjar på Harvard. Vi får inte veta så mycket om hennes liv innan dess; hennes föräldrar är turkiska invandrare, själv ser hon sig som amerikanska. Hon har klarat sig fint i high school, aldrig gått igenom några stora svårigheter eller stora lyckor utan levt ett ganska skyddat och bekvämt medelklassliv. Plötsligt är hon helt fri, mitt i den västerländska universitetsvärldens högborg, och kan göra precis vad hon vill… och har ingen aning om vad hon vill. Hon har några teoretiska idéer om att man förväntas bli kär, förväntas festa, förväntas pröva olika ämnen… Så hur gör man det? Den klassiska collegeromanen (eller -filmen) skulle säga kasta dig in i det, sup och knulla och knarka tills du Lär Dig Något. Möjligt alternativ: Bli plugghästen som undviker livet. Men livet är inte en berättelse och när vi följer Selin under ett år, genom två terminer till sommarvistelse i Paris och Ungern och slutligen ”hem” till Istanbul tar det ett tag innan man som läsare slutar vänta sig att den stora Grejen ska komma på varje sida och bara njuter av resan, en lång ström av förunderliga vardagar där allt möjligt händer men inget kommer med fanfarer som trycker på vad som var viktigt. Det Selin ser som stora uppenbarelser känns vardagligt, samtidigt som stora händelser flyger henne helt över huvudet.

Du skriver att du inte är på humör för obetydliga subtiliteter. Men obetydliga subtiliteter är enda skillnaden mellan något speciellt och en stor hög sopor som svävar omkring i rymden. Det här är inget jag hittar på. Det upptäcktes på 1800-talet.

Att Idioten är en roman om texter avslöjar ju redan titelns Dostojevskijlån, men den blir aldrig någonsin torr och överlitterär; Batuman har kul med det här. Böcker – från klassiker till enkla grammatiklektionstexter och ungerska parlörer – återkommer genom hela berättelsen i takt med att Selin läser dem, de sätter färg både på hennes berättarröst och hennes funderingar om vad som händer runt henne, men de är aldrig något hon gör i stället för. Även större delen av hennes tafatta förhållande med den äldre studenten Ivan är en text, de skriver långa tonårspretentiösa e-postmeddelanden till varandra som bara undantagsvis faktiskt kan räknas som en konversation, och Selin sitter sedan i timmar och väntar på ett svar eftersom e-posten ger illusionen om direktkommunikation. Texter är en del av världen, speciellt för någon som ska bli författare, och när man är 18 verkar ju allt nytt förklara världen.

Det enda de pratade om var när det som de väntade på skulle inträffa. Men när den saken hade inträffat tycktes ingenting förändras.

Man njuter av resan, skrev jag ovan, men det är inte hundra procent sant. Idioten är en väldigt rolig, varm och mänsklig roman, med ett härligt persongalleri och en kvinnlig huvudperson som inte hela tiden faller i de uppenbara skrivarkursklichéerna, men samtidigt blir Selin ibland nästan frustrerande passiv. Som en amerikansk Ferrante redogör hon för detaljer och känslor utan att kunna trycka på fast forward-knappen eller få sig själv att skapa det där stora brytet. Det finns en osedd karaktär i boken som är berättaren Selin – hur långt in i framtiden skriver hon ner de här minnena, och vad har hon lärt sig nu som hon önskar att hon kunde tala om för sitt 18-åriga jag, flickan hon redan på omslaget liknat vid Dostojevskijs goda idiot? Det förblir osagt; tidsresor går ju bara åt ett håll. Alla kan vi vilja gå tillbaka och fixa något, men vi borde kanske komma ihåg att på den tiden försökte vi bara ta oss genom vardagen. I en värld där allt antas ske direkt finns det en poäng med en roman som tar sin tid i allt.

Jag älskade Batumans debut, essäsamlingen Besatta, ganska förbehållslöst. Idioten med sitt smygande berättande, perfekt i sin imperfektion, irriterar mig någon gång, men det är så pärlor uppstår och jag tror den blir svår att skaka av sig. Jag ser fram emot hennes Brott och straff mer än någonsin.

Björn Waller

Publicerad: 2018-11-06 00:00 / Uppdaterad: 2018-11-05 19:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7539

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?