Krönika

Om självmordet i allmänhet, i litteraturen och i avskedsbreven

Denna text handlar om självmord och innehåller utdrag ur autentiska självmordsbrev. Tror du att ämnet kan trigga igång något destruktivt inom dig bör du inte läsa. Går du i sådana tankar, kom ihåg att det stora flertalet som räddas vid ett självmordsförsök i efterhand är tacksamma för att de inte lyckades. Försök uthärda. Ring självmordslinjen på Mind på 90101 eller jourhavande präst via 112 om det blir outhärdligt. De lyssnar. Till er andra: Tror ni att någon i er närhet funderar på att ta sitt liv – fråga! Fråga och räds inte svaret. Jag tror att de allra flesta inte vill vara ensamma med sina tankar.

I himlen existerar inte gravitationen som vi känner den. Ändå går hon med krökt rygg, som om huvudet är för tungt att bära. Hon närmar sig Skaparen försiktigt, försiktigt, modstulen men inte tillräckligt för att inte våga, placerar sig vid dennes fötter och viskar: – Du, det här med livet och så vet jag inte riktigt om jag går med på.

Självmord. Smaka på ordet. Själv. Mord. Någon som mördar sig själv? Är det verkligen så? Kanske. Ett vanligt mord alstrar tidningsrubriker; ett självmord sker i skymundan, är höljt i skam och det anses vara en privat angelägenhet. Bådadera orsakar ofrånkomligen enormt mänskligt lidande. Inte nödvändigtvis för den som dör, nej, där är själva dödsögonblicket i självmördarens fall oftast en frigörande handling som avslutar en oerhörd smärta. Jag tänker snarare på de som fortsätter med det där att leva. När en nära medmänniska dör, trasas delar av en själv sönder av oräkneliga sår, ofrånkomliga sår, oläkliga sår. Ibland efterlämnas ett förklarande brev, men jag förmodar att det sällan hjälper. En människa som själv aldrig handskats med samma tankebanor kan nog aldrig förstå. Inte fullt ut. Varför? Varför!? Vad kunde gjorts annorlunda? Hade något kunna göras annorlunda, som ändrat utfallet? Inte alltid. Det tror jag inte.

Vår böjelse för döden som underhållning är pervers. Vi fascineras av mördare, även om vi samtidigt avskyr dem. Det är något lockande med bestialiska handlingar. Vi konsumerar döden i kulturform och det är en så inkorporerad del av vår vardag att vi sällan reflekterar över det. Självmordet är annorlunda och svårare att förstå och även om det behandlats av väl ansedda filosofer, forskare och andra, tänker jag att det finns många vanföreställningar kring det. Vi matas med att varje människa är unik och sin egen, men i och med att vi ofta talar om självmordsbenägna som en homogen grupp gör vi oss själva en otjänst. Det är knappats fruktbart och ger inte någon riktig förståelse. Hur som helst kommer en ofrånkomlig distans till handlingen alltid att finnas.

Jag håller med om att det är en titel som är lätt högtravande och framför allt sensationalistisk, men det är också meningen. Det här är mer än en liten återblick på litteraturen och andra kulturformer som berör självmordet. Det är en text om något som fortfarande är tabubelagt men som är en verklighet för många. Naturligtvis för den som bär hand på sig själv, men även för människor i personens närhet. Enligt SuicidPrevention och Efterlevandes stöd (för övrigt en sida både den suicidale och anhöriga bör besöka) tog 1478 människor sitt liv 2016. 1478. Mörkertalet är just ett mörkertal, men vi kan sluta oss till att det är många som dör för egen hand men där det inte kan uteslutas att det varit en olycka. Försöker man räkna antalet människor som drabbas i och med självmordet tappar man lätt bort sig.

Jag har uppenbarligen inte burit hand på mig själv, något jag idag är tacksam för. Däremot har jag haft starka självmordstankar till följd av långvarig depression och ångest.

åkband
Ett slags åkband. Foto: Privat

Kanske kan jag i någon mån förstå vad som försiggår i en människa som inte vill leva. Jag tänker mig att det finns en den sjukes logik som är svår att övermanna även om man är medveten om att den ur en frisk synpunkt är skev. Ibland styr vi inte oss själva.

Naja Marie Aidts bok har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka har nyligen givits ut på svenska. Boken är vad hon ger tillbaka, till oss. Det är en tragisk bok, en hemsk bok och inte på något vis bittersött vacker som andra böcker om sorg kan vara. Hennes son Carl har tagit livet av sig. Under ett hallucinogent rus har han hoppat från fjärde våningen, hans kropp är krossad, hjärnan död och respiratorn är vad som håller igång andningen. Hon skriver:

OFTA LÄMNAR JAG INTE LÄGENHETEN PÅ EN HEL DAG JAG SER SOLEN STIGA UPP JAG SER DEN GÅ NER JAG SITTER I MÖRKRET JAG LÄSER INTE JAG SKRIVER INTE JAG LYSSNAR INTE PÅ MUSIK JAG TÄNKER MED FÖRAKT PÅ FOLK SOM SKRIVER OM DÖDEN SOM KOKETTERAR MED DÖDEN MÅLAR DÖDEN DÖDEN GÅR BREDVID OSS DEN ÄR VERKLIG DEN ÄR INTE SKÖNSKRIFT INTE FUCKING FÖRESTÄLLT LIDANDE DEN ÄR VERKLIG DEN ÄR EN MUR DET GÖR MIG RASANDE MIN SORG GÖR MIG RASANDE HATISK JAG ÄR RASANDE ÖVER ATT VARA ISOLERAD I MIN SORG JAG HATAR KONST JAG HATAR ALLT JAG SJÄLV HAR SKRIVIT OM DÖDEN FÖRUT OFTA LÄMNAR JAG INTE LÄGENHETEN PÅ FLERA DAGAR JAG SITTER I MÖRKRET LÄSER INTE SKRIVER INTE LYSSNAR INTE PÅ MUSIK

Jag pratade med en cancersjuk vän ungefär ett dygn innan hon somnade in. Vad säger man till någon vars enda önskan är att dö, att äntligen få dö? Där döden är, är inte lidandet. Där lidandet är, är inte döden. Jag sa att jag förstod. Jag sa att ja, Rebecca, det är rimligt att du vill dö. Hon blev lättad av att höra det, trött på alla käcka tillrop. Hon kände. Läkarna visste. Smärtan krävde. Vi kan inte sätta oss in i ett alltför påträngande döende och kunde vi det skulle vi gå mer varsamt fram. För vem är ytterligare några veckor smärta till för? Jag förstår, vi vill inte mista våra kära. Sitt barn. Sin vän. Sin partner. En bit av sig själv. Men för vems skull ska personen lida? Är outgrundligt lidande värt några veckors respit?

Genom att försöka förmå den självmordsbenägne att inse det tragiska i självmordet genom peka på det egoistiska i handlingen är man okänslig. Att göra det är att beträda väl upptrampad mark. Tanken har inte bara föresvävat individen – den har tänkts igenom tusen gånger och tusen tårar har fällts över den. Visualiseringen av ens närståendes reaktioner smärtar. Tro mig. Det är djupt oansvarigt att anklaga någon som vill dö för att vara självisk. För en person som bär hand på sig själv är det slutet på en ofta lång och plågsam själslig eller kroppslig smärta. Kanske är det i slutändan inte ett val utan en konsekvens av inte stå ut med att vara vid liv. Att denna handling är behäftad med så mycket skam, att det ses som den feges lösning, den vekes flykt, är motbjudande. Kanske är den västerländska föreställningen om självmordet förankrad i en kristen lära där synden är kärnan. Jag vet inte, men om man är om- och innesluten i ett djupt mörker med själaförtärande ångest vid tillfället då handen trycker in kniven mellan revbenen – är det verkligen en själv som är den handlande? Om vi utgår från att personen är sjuk kan man fråga sig om man är sin sjukdom. Har man den inte? Är det då en själv som tar livet av sig?

Det som fick mig att återigen börja fundera lite mer koncentrerat kring självmordet som abstraktion är att jag bläddrade igenom boken Nu måste jag sluta av Udo Grashoff. Det är en samling mer eller mindre fullständiga självmordsbrev som skrevs av människor under DDR-tiden. En person skriver:

Jag hade inget inflytande över början av mitt liv, men över slutet tar jag kommando.

Ingen människa har bett om att födas. Möjligtvis återfödas, men ingen av oss har kunnat påverka vår egen tillblivelse. Människan förväntas nästan alltid framhärda oaktat vilken livssituation denne befinner sig i. Vari ligger det rimliga? Allt vi företar oss vill vi rättfärdiga med saklighet och stringens. Men livet självt är ett innan födseln undertecknat kontrakt vars finstilta vi förvägrats att läsa. Människan kastas ut i livet med olika förutsättningar, men åtminstone en sak har vi gemensamt – att leva är att lida. Lidandet är ofrånkomligt, men även frånvaron av lidande. Det är en trösterik tanke.

Går det att förstå självmordet genom litteraturen? Läser vi om den fånge som slänger sig mot det elektriska stängslet för att undslippa lidandet och SS, förstår vi det och accepterar det. Vår fantasi sträcker sig emellertid inte längre än så. Att vilja dö utan att befinna sig i en för andra uppenbar och materiellt förankrad misär tillåts inte. Ett gränsfall är personen som är psykotisk och upplever att den brinner – om och om igen. Men det är svårt att föreställa sig.

Det är inte första gången jag läser boken och jag hade väl någon tanke om att jag skulle läsa eller se den annorlunda nu; att jag med en mer ”erfaren” blick skulle se andra aspekter än tidigare. Vissa brev gör oerhört ont att läsa. Även denna gång skär det i mig när jag läser:

Käre Ernst, om det finns en möjlighet att från andra sidan hålla en hand över dig, så gör jag det. Jag välsignar dig. Far

Andras avslutande ord lämnar mig kusligt oberörd. Kanske kan jag inte med hjärtat ta in det som skrivits, men jag misstänker att det hela blir alltför lösryckt i brist på kontext. Grashoff försöker utifrån polisrapporter rekonstruera en summering av ett liv, men de lämnar mig ofta med frågor. Det gör det svårt att förstå, men samtidigt, tänker jag mig, är det vad de som blir kvar också upplever. Tusen frågor, få svar, bara gissningar.

Jag konstaterar att det finns återkommande teman som föranlett självmordet: Kärleksproblem, att känna sig alienerad från samhället, kroniskt lidande utan möjlighet till lindring och ekonomiska bekymmer. Ofta ursäktar sig brevskrivaren, men ibland förebrår den någon i omgivningen. Ett exempel är denna oerhört tragiska historia om en mor som ansåg sig ha rätten att ta med sig sina tre barn i döden:

Då klarnade mitt beslut att vi skulle lämna dig för alltid. Det gick väldigt smärtfritt, alla tre somnade djupt. Innan hade jag gett alla tre tabletter och öl. De märkte ingenting. Det gick fort. Nu, då jag vet att de verkligen är döda, kan jag också göra det. Jag skänkte dem livet, alltså ska de dö med mig. Det är det bästa för dem, det får du tro mig. Det var tungt för mig att släcka också deras liv, det var mycket svårt. Men för dig spelar det ingen roll.

En person känner ett främlingskap inför livet och tänker sig att det är en god och uppoffrande gärning att ta livet av sig:

I ett samhälleligt perspektiv lönar det sig inte heller för mig att leva vidare. Jag passar inte in i det mänskliga samhällets trånga ramar. Jag är bara alltför annorlunda.

Många vill inte lämna de som blir kvar med skuldkänslor. Exempelvis skriver en person:

Kära föräldrar! Jag måste skriva det här till er annars får jag ingen ro. Det gör mig ont att jag måste göra er det här, men jag har ingen annan utväg. Jag klarar inte av mitt liv. Ingen människa vill förstå mig och ni kan det inte heller. Ni får inte veta att jag hatar er men jag vill inte längre orsaka er bekymmer. Jag beklagar.

Åter andra stegrar sitt lidande mot slutet. En person försöker under en hel dag ta livet av sig genom att vrida upp gasolkranarna. Först efter tre misslyckade försök, där personen till följd av gasen mådde sämre och sämre, tystnar pennan. Åter en person skär upp handlederna, försöker hänga sig och avslutar med att tända eld på sig själv. Några eller någon – polisrapporten avslöjar inte mer – lyckas emellertid släcka elden. Livslågan slocknar först 9 dagar senare i en sjukhussäng. Nästan all hud var brännskadad.

Några gånger skrattar jag till. En dikt skriven av en ung människa:

Livet har snott livet från mig/Det kan vara enkelt, men jag har/kört fast, byggt på meningslöst hopp/det gör mig ont om min kärlek/Kärleken var vacker och stark/Men det som är starkare, är tiden/som ger glömska/Förlåt mina sentimentala infall/I mig har ingen diktare gått förlorad.

En annan beklagar sig över handstilen:

Ursäkta handstilen men jag är i ett tillstånd där det inte längre handlar om att skriva snyggt.

Grashoff gör ibland något som är en återkommande tendens i samhället: En äldre person som beskyller en yngre för att sakna erfarenhet av livet och därmed är naiv och saknar rätten att komma med någon sorts sanningsutsagor. En sorts ungdomsförakt, där man utgår från att ålder är ekvivalent med erfarenhet. Jag känner många som under sin barn- och ungdom upplevt vad andra inte gör på en livstid. Vissa föds med silverskeden i munnen, medan andra bara kan se den glimrande genom skyltfönstret. Förvisso går det inte att relativisera intensiteten hos andras känslor – vem vet vad någon annan känner – men en kan anta att vissa erfarenheter är mer tärande än andra.

Jag brottas med frågan varför jag över huvud taget läser dessa brev och sedan återger dem? Är det inte motbjudande, ett okänsligt intrång i något högst personligt? Ja, det är det. Samtidigt tänker jag att jag kommer närmare själva anledningen till att människor inte orkar leva vidare. Å ena sidan är igenkänning som bekant en lisa och sammanhangsbringande. Å andra sidan finns risken att ens tankar bekräftas och därmed ger dem ytterligare tyngd. Mörkervana ögon skyr ljuset.

I Arbete och struktur kan man läsa om Wolfgang Herrndorfs liv från det att han mottog beskedet om att han hade en glioblastom, alltså en typ av hjärntumör, till att han sköt sig själv i huvudet. Det är en gripande läsning, understundom även rolig till följd av Herrndorfs mörka lynne. Att besöka sjukmottagningen iförd en pingvindräkt är ju…ja, ni ser ju själva.

herrndorfpinguin1-e1285168822271
Foto: Okänd. (wolfgang-herrndorf.de/2010/04/eins/)

Annars vänder vi oss ofta till musiken när vi vill känna något eller förstärka emotioner. Kanske är vi kära och jävliga, eller varför inte hjärtekrossade. Kanske försöker vi hitta rytmer att dansa till. Det finns en uppsjö av musik som passar alldeles utmärkt till melankoliska sinnesstämningar eller mörka tankar. Varför inte mästerverket Symfoni av sorgesamma sånger av Henryk Górecki eller något finstämt av Arvo Pärt, exempelvis Da pacem Domine.

En personlig favorit som alltid försätter mig i en vemodig stämning, eller för all del är alldeles utmärkt som sällskap tillsammans med tungsinta tankar, är Asleep av The Smiths:

Sing me to sleep
Sing me to sleep
And then leave me alone
Don’t try to wake me in the morning
‘Cause I will be gone
Don’t feel bad for me
I want you to know
Deep in the cell of my heart
I will feel so glad to go

[…]

There is another world
There is a better world
Well, there must be
Well, there must be
Well, there must be
Well, there must be
Well …

En annan är låten Quitter Happier av Killers walk among us. Sångaren och låtskrivaren Stefan Holmberg tog när albumet var klart livet av sig. När jag lyssnar hugger det till i mig då den väcker minnen och till viss del även hemska känslor till liv. It takes more for me, you know…

Nå, jag vill inte avsluta i dysterhetens tecken. Här kommer istället en uppmaning: Du som har ett stråk av självförgörelse i dig och mot bättre vetande ändå läst ända hit – häng kvar vid livet en stund till. Om inte annat, så lev ett tag till för att se om det kan bli värre. Det vill man ju för allt i världen inte missa!

Robert Salmela

Publicerad: 2018-11-05 00:01 / Uppdaterad: 2018-11-03 10:24

Kategori: Krönika

2 kommentarer

Tack för en intressant krönika.

Eva Oregistrerad 2018-11-05 09:58
 

Tack själv!

Robert Salmela Redaktionen 2018-11-05 10:03
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?