Utgiven | 2022 |
---|---|
ISBN | 9789100191757 |
Sidor | 500 |
Orginaltitel | To Paradise |
Översättare | Niclas Nilsson |
Först utgiven | 2022 |
Än en gång önskar jag att jag hade lärt mig att åtminstone läsa tre takter av baksidestexten INNAN jag skriker ”juhu, den tar jag!” eftersom jag läst något tidigare av författaren som jag verkligen gillat. I det här fallet hade jag, som större delen av västvärlden, läst Ett litet liv och som jag minns det nu, efter ett par år, så tyckte jag att den var lite trög att komma in i, men när jag väl fattat vem som var vem så blev det en läsfest utan dess like. Inte minns jag att de dryga 700 sidorna kändes som en belastning. Snarare som ett löfte om att det inte tar slut på länge!
Ni anar vart jag vill komma: Mot paradiset uppfyllde inte de högt ställda förväntningarna på en upprepning av en drygt 700-sidor lång läsfest. Nej, det blev mer en vandring i snöglopp, som aldrig verkade ta slut. Jag läste och läste och när jag äntligen lyckades uppbringa lite intresse, så var det slut på den historien och nästa började. Det hela lämnade mig med en frustrerad känsla av att inte kunna få tag i det som det egentligen handlade om, det som Hanya Yanagihara ville få oss att förstå.
Kort om romanbygget, för det är verkligen ett bygge av astronomiska mått som Yanagihara har åstadkommit här: Romanen består av tre delar som utspelar sig 1893, 1993 och 2093. Redan här borde jag ha dragit öronen åt mig, eftersom jag vet att jag har svårt för science fiction, men eftersom jag inte ens hade läst så långt i beskrivningen så har jag ingen rätt att klaga. Alla tre delarna har ett hus på Washington Square som utgångspunkt i berättelserna – och det var en detalj som jag faktiskt gillade!
I den första delen lever unge David med sin farfar i de fria staterna, där homosexualitet är norm och människor från kolonierna anses vara sämre och mindre värda. David har, till skillnad från sina syskon, svårt att hitta sin plats i livet och i kärleken och hemsöks dessutom regelbundet av någon ospecificerad sjukdom som periodvis gör honom sängliggande. Farfar försöker få David bortgift med en trygg och välbärgad änkling, men David blir huvudlöst förälskad i en charmig fattiglapp. Att det inte är något som vare sig farfar eller syskonen jublar över, kan man förstå. I all synnerhet som David tillhör en av de rikaste släkterna i de fria staterna.
1900-talsdelen utspelas under aidsepidemin och det känns som något som jag (född 1965) lätt kan relatera till. Men varför i herrans namn heter alla likadant som i förra delen? Bingham och Griffith i efternamn och David, Charles, Peter och Eden i förnamn. Är det meningen att jag ska pussla ihop dem med personerna med samma namn i någon form av släktskap? Vad är det jag inte begriper? Här börjar jag tänka på Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och det kan jag säga, är inte någon direkt komplimang … (Recension finns på punktslut.blog.)
Framtidsdelen är nästan halva romanen och där berättar Yanagihara i två parallella delar om Charlie som lever i ett tryggt äktenskap utan passion, och om hennes farfar Charles liv i brev till sin vän Peter. Än en gång utgörs persongalleriet av samma namn och jag har slutat att försöka förstå vad det ska betyda. Att Charlie lever i en värld som präglas av pandemier, piggar inte upp direkt. Det är ingen munter läsning, men jag tror i alla fall att jag förstår vad jag läser, kan se sammanhangen, och det gör mig inte lika frustrerad som över del två.
Alla tre berättelserna slutar med en cliffhanger, just när huvudpersonen är på väg, ja, kanske mot paradiset men det kan likaväl vara mot fördärvet. Jag har förlikat mig med att jag aldrig kommer att få veta om David i del ett fick kärlek eller blev blåst, om David-Kawika kom loss ur sitt sjukhus/fängelse eller om Charlie lyckas med att fly till en bättre värld.
Om Hanya Yanagihara mot all förmodan bestämmer sig för att skriva en fortsättning, så kommer jag inte att stå först i kön för att få läsa den. Nu har ni det skriftligt. Hoppas bara att jag kommer ihåg det nästa gång hennes namn dyker upp i en bokkatalog eller på ett omslag i en bokhandel, och att jag inte automatiskt sträcker ut handen och tänker ”Ja, just det! Hon är ju bra.”
Publicerad: 2022-05-09 00:00 / Uppdaterad: 2024-02-17 21:17
Inga kommentarer ännu
Kommentera