I den avslutande delen av Den söndrade jorden kommer slutet allt närmare, men vad det är som faktiskt ska ta slut är inte lika uppenbart.

Liksom i de två första delarna får vi lära oss mer om den här världen, denna gång med ett delvis nytt perspektiv som går långt tillbaka i tiden. Men den här gången handlar det mer om världens historia, och mindre om hur magin fungerar.

Tyvärr tar det ett ganska långt tag innan historien hugger tag, säkert 100 sidor, om inte mer. De delar som utspelar sig i det förflutna är svåra att hänga med i, och det dröjer länge innan det klarnar. Man måste ha alla pusselbitar innan de börjar falla på plats. Under första halvan av romanen är tempot dessutom ganska långsamt, och beskriver mest hur karaktärerna färdas genom ogästvänlig terräng.

Men sedan tar boken fart. Man anar hur bokens klimax ska utspela sig, men i slutändan överraskar den ändå. Boken lyckas också skapa känslomässiga band mellan läsaren och karaktärer som man tidigare inte tänkt särskilt mycket på, nästan utan att man märker det.

Slutet blir inte precis vad jag tänkt mig, och det är både bra och dåligt. Kanske går det lite hastigt fram, jag blir inte överväldigad på det sätt jag hade förväntat mig, men det är också helt rätt i tonen.

Serien som helhet däremot, är bland det bästa jag någonsin läst i fantasyväg. Ett sådant världsbygge jämte ett otroligt språk är onekligen svårslaget. Känslan som dröjer sig kvar efter sista sidan är långt ifrån missnöje, utan snarare en otålighet. Nu måste jag ju läsa allt annat som Jemisin skrivet, och det omedelbart.