Recension

: Obeliskporten
Obeliskporten N. K. Jemisin
2019
Norstedts
9/10

Otroligt stark tvåa

Utgiven 2019
ISBN 9789113094250
Sidor 413
Översättare Jan Risheden

Om författaren

N. K. Jemisin är en amerikansk fantastyförfattare, och den första att vinna Hugopriset tre gånger på raken för alla delarna i en serie.

Sök efter boken

Andra delen i en trilogi är ofta den sämsta. Det händer inte så mycket. Världen har man redan lärt känna, karaktärerna förändras inte och boken verkar inte åstadkomma så mycket mer än att leda upp till seriens sista del.

Nu kan jag såklart inte svara på om Obeliskporten är den sämsta delen i trilogin när jag inte läst den avslutande, men jag kan däremot bekräfta att den i övrigt inte trillar i någon av de fällor som vanligen giras för just uppföljare.

Det som Jemisin gör bäst, och som verkligen imponerar, är hur hon lyckas expandera världen. I den första delen lär vi oss hur allting fungerar: om orogenesin, kommarna, Navet, själva Jorden. I Obeliskporten ifrågasätts precis allting. Det görs på ett sätt som i samma veva rör händelseförloppet framåt och fullständigt förtrollar läsaren.

Kanske är det inte riktigt lika mycket som händer i den här romanen, men främst beror det på att vi har färre perspektiv att se dem ifrån. Men det är inte hela världen när själva läsningen drivs av en nästan extatisk nyfikenhet. Hur hänger egentligen allt ihop? Har årstiderna alltid funnits, eller vad var det som utlöste dem? Finns det en gräns för vad orogenesi kan åstadkomma? Varför finns det saker som Navet inte kan förklara när det kommer till Essuns krafter?

Såklart byggs spänningen också upp inför den avslutande delen. Sakta men säkert börjar man ana vart historien ska ta vägen, vad som måste hända. Vad som skulle kunna bli historiens klimax. Men det går inte att gissa sig till hur vi kommer att hamna där.

Den söndrade jorden är en otroligt välskriven fantasyserie som vägrar släppa taget om sin läsare. Fullständigt unik och fascinerande. Samtidigt som jag längtar intensivt efter att få veta hur allt slutar, och efter att spendera mer tid i den här kaotiska världen, kan jag inte låta bli att dra ut på det. Måtte serien aldrig ta slut.

Sofie Eliasson

Publicerad: 2020-02-25 00:00 / Uppdaterad: 2020-02-24 22:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8027

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?