Jag skulle kunna säga att det är en dyster bok Musse Hasselvall skrivit, för det är det, men det är också en bitvis intressant resa han gör genom sorgen, där pappas självmord nog får sägas vara den utlösande faktorn. Hans och pappas relation är minst sagt komplicerad och Musse är till en början nästan lättad av sin pappas självmord. Äntligen är han handlingskraftig nog att göra något fullt ut, liksom.

Och när de ska städa i hans lägenhet efteråt hittar de en massa brev pappan skrivit uppenbarligen inte vid sina sinnes fulla bruk (ilskna listor med saker uppradade som han upplever att hans barn förskingrat), men sonen tolkar dem som om de handlar om det pappan under sitt liv aldrig var förmögen att uttrycka tillräckligt klart, eftersom han var så otroligt konflikträdd.

Det är också en pappa som har svårt för närhet. De gånger sonen som liten söker tröst hos honom försöker pappan skoja bort det, istället för att på allvar ta in sin sons känslor.

Åtta år innan sitt självmord sticker pappan in en lapp i sin sons brevinkast: ”Varför är du så arg på mig?” Sonen blir först förbluffad, men visst var pappans fråga var relevant. Generöst nog bjuder han in sin pappa på middag en kväll, men till sonens stora besvikelse är det som om pappan egentligen inte vill ha svar på sin fråga, eller inte kan ta in det. Och det gör ju inte sonens frustration mindre.

En av de största besvikelserna pappan hade på sin son (så nära att han precis var på vippen att använda fysiskt våld mot sin son) var att sonen aldrig valde den utbildningsväg som pappan önskat – att bli jurist. Istället för att gå färdigt gymnasiet hoppar Musse på en fotoutbildning.
Efteråt tyckte sonen att pappans reaktion var märklig. Pappan hade ju gått en liknande väg, inte alls valt att bli det hans föräldrar önskade. Varför hade han så svårt att se sig själv utifrån?

Det här är bokens intressantaste del måste jag säga. Sen handlar resten av boken till stora delar om vad denna relation får för konsekvenser på Musses eget liv, på relationer till flickvänner och hur han ser på sig själv i förhållande till andra män, de höga prestationskrav han har på sig själv och hur stor viljan är att vinna.

I de sporter han utövar har en väl utvecklad förmåga att stänga av den fysiska smärta han ofta känner i sin kropp, bara för att vinna, vilket är fascinerande att läsa om. Däremot blir det lite väl sockerkladdigt när han skildrar sin och hans flickväns relations uppgång och fall och konsekvent kallar henne för ”du”. Varför? Kanske har Hasselvall här mindre distans till ämnet än när han skriver om det i övrigt.

Det är bokens riktiga svaghetstecken, annars skulle jag önska att en sådan här bok når alla män upp till fyrtiofem år, bland dem där statistiken talar sitt tydliga språk – där självmord är den avgjort vanligaste dödsorsaken. Vad beror dessa höga självmordstal på? Finns det bland män ett uppdämt behov att ibland faktiskt tillåtas få prata om sin sårbarhet, det som trycker dem? Hur ska de få verktyg att göra det? Den här boken kan måhända vara en bra början.