Recension

: Mjölkbudet
Mjölkbudet Anna Burns
2019
Nirstedts
7/10

De icke-lockande striderna

Utgiven 2019
ISBN 9789198505542
Sidor 389
Orginaltitel Milkman
Översättare Peter Samuelsson
Först utgiven 2018

Om författaren

Anna Burns (f. 1962) är en nordirländsk författare från Belfast som debuterade med romanen No Bones år 2001. För sin tredje roman Mjölkbudet tilldelades hon Man Booker-priset år 2018.

Sök efter boken

Du som haver mänskan kär

Se till mig som utled är

Vart jag mig i världen vänder

Bomber sprängs i alla gränder

/L Nöjd november 2020

I romanen Mjölkbudet har staden inte något namn. Också grupperna som är aktiva i konflikten saknar namn. Bokens jag är 18 år och är som de flesta i den åldern. Har en relation med en kille som hon kallar för ”kanske-kille”.

Vidare är hon politiskt ointresserad, vilket omgivningen stör sig på. Hon är också ointresserad av att följa den upptrampade stigen som gäller för kvinnor. Gifta sig föda barn. Mamman anklagar henne för att ha ingått en relation med mjölkbudet, den högst rankade paramilitären. Men det har jag ju inte alls? försvarar sig huvudpersonen. Mamman tror mer på det förvrängda skvallret och därför fattar huvudpersonen ett beslut. Hon bestämmer sig för att inte prata alls om vad som händer och sker i hennes 18-åriga liv.

Parallellt med att vi lär känna huvudpersonen växer porträttet av en stadsdel där grupper strider mot varandra. En bror är redan skjuten, död och begraven. Om någon blir skadad får man inte transportera personen till sjukhuset för då tvingas den skadade att bli angivare (sjukvården kan inte hindra statsmakten att ta sig in).

Jag har aldrig läst en så politisk skildring som innehåller så lite politik. Likadant är det med alla våldsamma handlingar. Våldet är underförstått och återgivet med en förbluffande distans. Författarens stil ger en effekt av murar. Först och främst är det muren som berättarjaget omger sig med för att undgå skvallret. Men också hur man ska hålla sig inom sin stadsdel – oavsett om där finns en fysisk mur eller inte.

Jag har inte läst något av Anna Burns tidigare och jag saknar något att jämföra med. Den jag närmast tänker på är John Le Carré och hans laddade stämningar. Jag gillar gestaltningen av hur huvudpersonen slår ifrån sig i alla bemärkelser. I små doser sipprar andras bilder av vardagen in i hennes bubbla men hon håller på sitt. Vägrar solidarisera sig med någon av de politiska falangerna.

Handlingen är inte konventionellt berättad på så sätt att läsaren får veta vad som hände först och vad som hände sen. Den framträdande ingrediensen är stämningen. Hur minnet vidgar sig i allt vidare cirklar. De långa ordflödena ger mig mjölksyra ibland men ändå suger läsningen tag i mig. Jag måste veta hur det går för huvudpersonen, jag måste veta om hon lyckas hitta andra alternativ än rädslan som alla andra försöker pracka på henne. När jag får möta hennes tre småsystrar, tror jag att deras förhållningssätt är lösningen.

Romanen är även en djup skildring av relationen mellan ung kvinna – tjatig mamma. Men starkast intryck gjorde den på mig i återgivandet av en absurd politisk konflikt som bara ger förlorare.

Lena Nöjd

Publicerad: 2019-11-28 00:00 / Uppdaterad: 2019-11-27 04:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7937

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?