Krönika

Oceanvilja

Grå novembersöndag och jag trycker in min kropp så nära alla andras kroppar på läktaren av plaststolar vid Eriksdalsbadets bassängkant. Det doftar klor och är alldeles varmt, sådär fuktigt varmt att det klibbar. Flera personer har redan berömt min klänning.

Utanför är det mörkt men mörkret försvinner för allt vatten, all oceanvilja, alla drakbarn, skrikfåglar. ”Igår hörde jag skrikfågelns röst igen. Helt kort på balkongen. Genomträngande glasklar, jag är säker på att det var den.” Känslan är omedelbar och klaustrofobisk, det är ett språk som lägger sig så nära. Så mycket jag har glömt och en känsla av att aldrig mer kunna uppleva det för första gången.

Dom går i varandra, kvinnorna, människorna, liven. Där är Sally och Ellen och dottern, men egentligen tror jag att det inte spelar någon roll. ”På fotografierna är du mörkare än jag minns dig, allvarligare. När jag tänker på dig nu är du så ljus och svävande. Ett skimmer bara, en dimma.”

Simbassängen är Engelska kanalen, Atlanten, en kamp, en fiende, något att besegra, friheten och längtan. Den är hela världen och lite till och det är nästan svårt att andas. Det är kloret och värmen och orden, vykorten som släpps ut i bassängen och svävar i vattnet (kan något sväva i vatten, flyter det inte då?), för att sedan sjunka och lägga sig på botten.

Det är genialiskt att spela Happy Sally vid vatten. Att höra rösterna, se bilderna från videoprojektionerna på en av väggarna. ”Jag tänker på H förstås. (…) Ibland drog han en drake efter sig. Brandgul och leende, en flaxande röd draksvans.” Det är nära, det lägger sig så nära, nästan för nära. Jag kan inte urskilja, tänker att det inte gör något.

Trots att det är klaustrofobiskt och svårt att andas och så nära att det är obehagligt vill jag vara kvar i det där för alltid, vara kvar, höra ljudet från vågorna, skrikfåglarna, drakbarnen.

Happy Sally spelades på Eriksdalsbadet den 30 oktober och den 1 november och bygger på Sara Stridsbergs roman med samma namn, regi Saga Gärde, rollen som Ellen spelades av Regina Lund.

Emelie Novotny

Publicerad: 2009-11-21 00:00 / Uppdaterad: 2009-11-21 00:38

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?