Lo Kauppi har skrivit på den här boken i 14 år, står det på förlagets webbsida. Hon har turnerat med föreställningen med samma namn över hela Sverige och fått mycket uppmärksamhet för den. Bergsprängardottern som exploderade i bokform är en tegelsten. En stark tegelsten.

Kauppi skriver med driv, hon berättar hela sin historia från barndomen med den hjälplöst alkoholiserade pappan, genom tonåren där hon går längre och längre in i narkotikamissbruk och ätstörningar tills hon blir dömd till tvångsvård och hamnar på ett behandlingshem i Norrland och slutligen lyckas läsa in högstadiet och gymnasiet på komvux. Det är bildligt berättat och sparas inte in på detaljer om sprutor, svårstuckna vener och väntan på att svalda kondomer med amfetamin ska komma ut den naturliga vägen.

Den del av boken som jag personligen finner mest engagerande är den om behandlingshemmet. Orträskkollektivet låg (ligger?) utanför Lycksele och använde sig av Hassela-/Bjorlipedagogik. De trasiga ungdomarna som i Kauppis berättelse kommer dit blir bemötta med benhård attityd och total brist på medkänsla. Alla telefonsamtal avlyssnas, brev läses igenom. Allt ifrågasättande slås tillbaka och ungdomarna ska bli medvetna om att det är de själva som bär skulden till allting som har gått fel. Det handlar om att bryta ner och bygga upp igen. Pedagogiken har varit ifrågasatt men också väldigt väl använd av socialtjänsten runtom i Sverige, något som kan tyckas förunderligt när man ser programbeskrivningen.

Noterbart är att Lo Kauppis vistelse på behandlingshemmet var i början av nittiotalet. Jag har ingen kunskap i hur/om pedagogiken har utvecklats sedan dess. Jag kan bara hoppas att något har hänt.

Bortsett från kritiken mot behandlingshemmet är det som stannar kvar efter att boken är färdigläst styrkan hos berättaren. Lena (senare Lo) i boken är på absoluta botten när hon kommmer till kollektivet men har ändå kraft att stå emot behandlingen, och lyckas till stor del bota sig själv under ett år där hon gör allt för att inte själv brytas ner. Berättelsen är naturligtvis högst subjektiv, men det intressanta är historien om att ta sig upp och att överleva.

Till sist vill jag bara nämna något om språket, som är ytterst talspråkigt. Ordet "och" är till exempel oftast (men inte genomgående) skrivet som "å". Men det som mest förundrar mig är att det inte stör mig särskilt när jag läser. Språkfascisten i mig har svårt att se anledningen till det men jag är ärligt förvånad över att det inte stör läsningen. Det fungerar, helt enkelt. Så låt er inte luras av det. Det här är en bra bok.