I En flickas memoarer öppnar Annie Ernaux dörren till sommaren 1958, ett rum som hon hållit stängt inom sig under många år. Det är sommaren då Annie D äntrar kolonin i S i Orne, en händelse som får bli linsen för hur resten av ett helt liv spelar ut sig.

Ernaux närmar sig med tillförsikt. Hon går helt in i flickan som var Annie D, samtidigt som hon måste hålla ett avstånd för att kunna skriva – Annie D är på samma gång hon själv och någon annan. Det är ett arbete med mål att försöka förstå den unga kvinnans tankar och känslor med hjälp av den äldre kvinnans erfarenhet och förankring i världen. Det är att försöka förklara tidens och livets gång genom avgörande ögonblick, men också att återuppleva och ta ställning. Ernaux dissekerar metodiskt sina minnen för att kunna lägga något på plats inom sig. Hon skriver:

”Ofta genomfars jag av tanken att jag skulle kunna dö när boken är färdigskriven. Jag vet inte vad det står för, rädslan för utgivningen eller en känsla av fullbordan.”

Perspektivet växlar mellan en nära blick på flickan: scenerna som är tydliga i minnet, hennes första sexuella erfarenheter som tar plats på kolonin, hennes trevande steg in i en annan värld, och författarens nutida reflektioner över dessa minnesbilder. Då och då förankras flickans egna upplevelser i omvärldens händelser, men de blir aldrig mer än en kuliss. Ernaux beskriver att hon den 11 september 2001 likställer intrycken av terrordåden som skakade världen, med minnena av vad hon upplevde natten mellan den 11:e och 12:e september 1958 – det personliga är så pass omvälvande och angeläget att det nästan alltid måste hamna i förgrunden.

Maria Björkman har översatt och gjort ett fint jobb med att fånga en eftertänksam, varsam ton som aldrig blir feg. Ernaux vill precisera, men aldrig förringa. Hon är till exempel tydlig med att den unga flickans åtrå är bärande i minnena av händelser som liknar övergrepp. Ett genomgående tema är detta; kvinnans sexualitet och plats i det sociala rummet, hela tiden fokaliserat kring Annie D.

Det är en flickas memoarer, men hon hade nog aldrig skrivit det så här själv, medan hon var mitt i det. Detta är en brännpunkt för Ernaux, en förutsättning för själva förmågan att kunna skriva, menar hon. Hon skriver:

”Det är frånvaron av mening i det man upplever i ögonblicket då man upplever det som mångfaldigar skrivandets möjligheter.”

Boken är ett tydligt exempel på detta. Det är också en av alla tankar som stannar kvar efter bokens slut – reflektionen över vilka händelser som har varit avgörande i ens eget liv.

Ernaux har lyckats öppna upp ett rum där den allmänmänskliga igenkänningen är hög, trots distansen i både tid och rum. På lite drygt tvåhundra sidor lyckas hon förmedla åtskilliga storheter, paketerat i en prosa där varje litet kommatecken sitter där det ska. Det är en ynnest att få läsa.