Det här är sagan om Lilla Hen. Den är hemsk och sorglig och ger antagligen gräsliga mardrömmar. Men man kan också förvänta sig pirr i magen, spänning och skratt. Och alla överlever på slutet (nästan i alla fall).

Så inleds Den fasansfulla sagan om Lilla Hen och redan här förstår vi att det här kommer att bli en rätt fruktansvärd historia. Jag älskade Den förskräckliga historien om Lilla Hon. En förskräcklig historia om ensamhet och utanförskap som griper an.

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen handlar om Lilla Hen som får besök av ett hemskt, hemskt monster titt som tätt. Men mamma och pappa säger att det inte finns några monster. De är på låtsas och sådant man hittar på. Det är mardrömmar helt enkelt.

I Lilla Hens familj blir man inte arg. När Hen var yngre hände det att Hen blev arg på olika saker. Ibland på äcklig blomkål eller på mamma och pappa som tyckte att Lilla Hen skulle gå och lägga sig. Men då började föräldrarna att gråta eller få huvudvärk och hotade med att skicka Hen till en uppfostringsanstalt. Då brukade Lilla Hen krama sin älskade, slitna plyschhund Lilla Ludde så hårt att stoppningen nära på sprätte ut. Lilla Ludde som mamma många gånger föreslagit skulle hamna i soporna.

Detta har gjort att Lilla Hen slutade vara arg. Om Lilla Hen är glad tycker föräldrarna om hen jättemycket, och det är ju allt hen vill. Och allt skulle väl vara frid och fröjd om det inte var så att monstret börjat dyka upp. Det kommer oftare och oftare och blir läskigare för var gång.

Hemma hos Lilla Hen log man, där var alla glada och snälla. Lilla Hens mamma och pappa var alltid positiva. De sa att det inte fanns några problem – det fanns bara möjligheter. Helst ville de lyssna på julsånger året om.

Vi förstår att det pågår något osunt och det knyter sig i magen på mig.

Lilla Hens mamma och pappa grälade aldrig. De diskuterade bara, men det gjorde de mycket och ofta. Det blev väldigt många ord. Och så log de otroligt konstigt, som om de hade lite ont. Ofta diskuterade de så mycket att orden tog slut. Då kunde det vara tyst i flera dagar.

Det här är en historia om ångest och oförlösta känslor. Den vänder sig till barn mellan 9 och 12 år, men den är nyttig även för oss vuxna att läsa. Särskilt vi har mycket att lära. Det kan sägas att det här inte är en bok för alla barn. Som inledningen beskrev så kan den framkalla gräsliga mardrömmar. Det är något vi alla drabbas av, vare sig vi vill eller inte. Men jag tror en ska vara lyhörd för vem du sätter boken i händerna på. Fast så är det med alla böcker.

Per Gustavssons illustrationer är som handen i handsken till berättelsen. De ger ytterligare liv till Lilla Hens historia på ett målande och självklart vis. De är barnsliga, ibland otäcka och alltid på pricken.

Jag tycker att Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är en otroligt viktig bok. Den vågar lyfta något som emellanåt känns som sopat under mattan. Barns psykiska ohälsa ska alltid tas på allvar. Det är vi vuxna som ansvarar för barns mående och det är vårt ansvar att se till att de får de bästa förutsättningarna för att må bra.