En ljummen januarikväll möter Sigrid, en ung litteraturstudent, en man i en port i ett hus intill Tegnérlunden. Mannen är författaren August Strindberg. Han har hamnat i en tidslucka, som gör att han plötsligt befinner sig i Stockholm år 2008. Det är en magisk upptakt och ett spännande och fantasieggande ämnesval. Vem har inte någon gång funderat på hur det skulle vara att träffa en känd (eller okänd) person från en annan tid än ens egen. Det är också intressant att se hur Strindberg kan tänkas tackla mötet med en kvinna från nutiden.

Samtalen mellan Sigrid och Strindberg börjar snart kretsa kring hans kvinnosyn. Serien är uttrycksfullt tecknad och bilderna har en tung och mörk och lite gammaldags atmosfär, som gör att man fångas upp och med lätthet bläddrar sig framåt. Dessutom har Furmark en underfundig humor. Dock saknar jag vad serien kunde ha givit: en mycket mer omfattande insyn i Strindbergs författarskap och person med mer utvecklade diskussioner. När nu serieskaparen ändå har tagit sig an detta ämne, menar jag, varför inte ösa på? Detta blir bara ett smakprov. Kanske kan idén utvecklas vidare gällande någon annan känd person.

Eftersom det är en kvinna som möter Strindberg och det därmed blir prat om feminism, kan jag inte låta bli att tänka på hur mötet hade sett ut om det istället hade varit en man som av en slump träffat författaren. Hur hade samtalet då gestaltat sig? Hur hade mannen betett sig? Och hade replikerna på sidan 43 varit desamma? För det är vad som sägs på denna sida, i serierutan längst ned till vänster, som gör att jag trots min entusiasm över idén att låta Sigrid träffa Strindberg, tycker att historien störtdyker ner i pinsamhet. Vilken läsare vänder sig serien till undrar jag då och vilken är meningen med den? Mot slutet kravlar sig berättelsen upp igen, räddar sig successivt och blir så åter stämningsfull och suggestiv, då en taxichaufför hämtar upp Sigrid utanför Strindbergs bostad Blå Tornet och skämtsamt frågar:

-Jaha … har du varit och hälsat på Strindberg?

Och Sigrid svarar tveksamt, men sanningsenligt, ja.