Recension

: Hilde
Hilde Klas Östergren
2019
Natur & Kultur
8/10

Östergren klår Ibsen

Utgiven 2019
ISBN 9789127157293
Sidor 300

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Klas Östergren är född 1955. Han fick sitt genombrott med stockholmskildringarna Gentlemen och Fattiga riddare och stora svenskar. Sedan dess har Östergrens penna levererat ett skiftande men alltid litterärt högklassigt material inom både romankonsten, novellistiken och TV-dramatiken.

Sök efter boken

Jag är ingen Ibsen-expert, men jag njuter gärna av Klas Östergrens formuleringskonst. I romanen Hilde har han tagit en karaktär ur Henrik Ibsens bägge dramer Frun från havet och Byggmästare Solness och givit henne ett alldeles eget liv i 1920-talets Berlin.

Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel tackar nej till leder flera år senare ändå till att Hilde får anställning på herr Dabers resebyrå i Berlin. Han tycker hon är som klippt och skuren för att marknadsföra sitt hemland Norge. Men hon ska trots sin självsäkra rättframhet snart få problem med återkommande ångestattacker.

Hilde är en romanfigur som redan tidigt i boken visar sig lätt att tycka om. Åtminstone känner jag det som manlig recensent så. För just det motsatta könet verkar hon kunna vira kring sitt lillfinger, och Östergren beskriver det så bra:

…kunde hon tydligt se hur hennes små, oansenliga ord landat i det maskulina självmedvetandets mylla…

En återkommande formulering i romanen är att ”fingra på andra människors öden”. Av lust och dominansbehov. Hilde Wangel ser den driften som räddningsprojekt och känner vällust när aktioner lyckas och otålig besvikelse över dem som inte mottar hjälpen. Likväl kommer hon själv drabbas av ångest som börjar diagnostiseras av den tidens psykiatri.

Det gör den vaksamt överlägsna Hilde till ett fall och kaos hotar henne. Men ändå, på något oundvikligt sätt ser sig Hilde aldrig som ett offer. Men med hjälp av doktor Liebig börjar hon fundera över skillnaden mellan missriktad välvilja och klåfingrighet.

Största delen av romanen utspelas med Hilde på Liebigs soffa och blir nästan mental thriller skapad av Hilde själv. Symbol för denna resa mot insikt är färgen ”blå”, blått som havet som hon kommer från, blått som i det porslin som maten täcker men som urskiljs allt mer under varje måltid. Lite finurligt ändå, av mäster Östergren.

Romanen slutar med ett fiktionsbrott jag gillar och som är värd hela boken. Klas Östergren berättar om ett eget tillkortakommande. Men fuska inte och börja bakifrån – boken är värd sin läsare och på något outgrundligt sätt är jag övertygad om att Klas Östergren lyckas ge Hilde Wangel långt mycket mer kött och blod än hennes upphovsman Henrik Ibsen någonsin kom i närheten av.

Erik Stenkula

Publicerad: 2020-01-05 00:00 / Uppdaterad: 2019-12-30 09:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7975

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?