Jag hade en gång i kompis som stod vid bibliotekets Hc-hylla, på måfå drog fram böcker och endast genom att läsa första raden i varje bok, sa sig kunna avgöra om den var bra eller inte. Jag tror denne vän hade blivit rätt bra förförd av Klas Östergrens I en skog av sumak. Hör bara:

En solig sommardag i en skog av sumak lämnar spår efter sig hos den som varit där. Har du rört dig stilla och försiktigt, smugit ljudlöst fram bland träden, utan att bryta en kvist, utan att vända ett blad, inser du mot kvällen att det inte är du som är i skogen, utan det är skogen som är i dig. Har du varit där med någon du älskat, är skogen ert vittne, med ett minne som lever och förändras men aldrig försvinner.

För det är språket som är denna boks stora tillgång. Jag kommer att tänka på min tonårs läsningar av Mare Kandre (1962-2005). Jag har visserligen aldrig vågat återvända till böcker som Bübins unge eller Aliide, Aliide. Av någon anledning tror jag bara att jag skulle förstöra upplevelsen om jag försökte. Men jag minns hur jag liksom sögs in i alla hennes detaljer och sättet hon beskrev saker på. Samma känsla får jag nu. Koncentrerar jag mig tillräckligt djupt på läsningen får jag tusenfalt tillbaka. Klas har en avgjort djup relation med orden och hanterar dem med lika lockande som skicklig lätthet. Det kan handla om hala skor, en kopp havregryn, ett sprejat ord på en skolvägg. Allt sådant laddar Klas med sådan eftersträvansvärd magi, att jag ständigt längtar tillbaka till berättelsen när jag lägger ifrån mig boken.

Berättaren Kenneth Jansson är på väg att sluta nian i grundskolan. Det är sommar 1970. En dag kommer en ny kille till klassen, Dan Schoultze. Han verkar lite borttappad men märkligt självsäker ändå. Från att först bara ha umgåtts med sin jämngamla granne Håkan, som också går på skolan, ökar Dan gradvis Kenneths vyer.

Kenneth bor i en liten lägenhet inne i stan hos sin ensamstående mor, sömmerskan som syr extra åt vanskapta människor på kvällarna. Med endast de tunna väggarna emellan tvingas Kenneth och hans mamma höra hur Håkans mamma och pappa långsamt super och slår ihjäl varandra. Till den lite Östergrenska detaljen att de ständigt spelar Beatles ”Yesterday” på sin rullbandsspelare därinne.

Den nya kompisen Dan bor med sin syster Hellen i en stor villa utanför stan. Dan och hans syster är amerikanska medborgare och första anledningen som Kenneth får höra till varför syskonparet hamnade i Sverige, var att Dan inte ville bli inkallad till Vietnamkriget. Hellen avslöjar delvis mer komplicerade anledningar senare, när hon fått förtroende för Kenneth. Anledningar han absolut inte får prata med hennes bror om, men som till viss del – får väl sägas – har med Dans karaktär att göra.

Att I en skog av sumak utspelas just sommaren 1970 tycker jag är ganska sekundärt. Den här boken skulle ha drabbat mig när den än utspelats. För här är det är hur storyn förpackas som är det avgörande. Bokens pikanta detaljer fungerar nästan som virvlar som jag är nära att drunkna i, innan Östergren för mig på spår igen i berättelsens huvudfåra. Han är skicklig på det. Han gör det på ett nästan muntert sätt. Gång på gång.

Jag häpnar till exempel över passagen där Dan håller ett föredrag i skolan om de rödklädda väktarna utanför Londons the Towern (de så kallade Beefeaters) och på ett mycket sublimt sätt gör ner sin – i sitt tycke – snipiga lärare totalt. Kenneth och Dan har nämligen lagt märke till hur lärarinnan i hemlighet skåpsuper gin av just det märket, kanske för att överhuvudtaget stå ut i sin yrkesroll.

Eller hur Kenneths mamma som alltid höjt Karin Boye till skyarna, av en slump får en helt annan bild av poeten, när de hyr en semesterstuga av en kärv värd några dagar. Det visar sig att den knappt läskunnige värden av någon outgrundlig anledning har diktsamlingar av hennes favoritpoet som hon gärna får låna. Kenneths mamma blir överlycklig och lyckan minskar ju inte direkt när hon lägger hon märke till att den bok hon lånat dessutom är dedikerad. Senare visar det sig att Boye varit där i ett ärende värden inte alls uppskattade. Kenneths mamma får en bild av Boye, en bild hon inte ens bett om.

Nåväl sommaren går. I Dans och Hellens villa utanför stan, röker Kenneth på för första gången och vet inte alls hur han ska tolka Dans syster Hellens självsäkra sätt. Det finns några underbart tafatta scener med Kenneth och Hellen, som liksom i fallet med Mare Kandre får mig att med nästan plågsam detaljrikedom minnas min egen tonårstid. En fästing har bitit sig fast i Hellens ena skinka.

Kenneth är fästingen djupt tacksam eftersom det ger honom tillfälle att få sitta på Hellens sängkant (det är naturligtvis bara uppe i hennes rum det finns en pincett). Kenneth tycker sig få betrakta Hellen hur mycket han vill, utan att det skulle utgöra någon prövning, eller test av hans andliga resurser. För just där och då är det praktiskt kunnande som räknas. Gammal hederlig västerländsk läkekonst med smör och rostfritt stål.

Det är en njutning hur Klas Östergren som den skrivande människa han är, beskriver hur Kenneth slutligen får loss fästingen:

Som i en kalligrafisk akt, där ett visst tecken ska framställas ur djup koncentration och många års övning uttryckas i en enda rörelse.

Och sedan när han sitter och betraktar fästingen i pincettens topp:

I min ena hand höll jag ett parasitärt och kanske smittsamt kryp som genast borde avlivas medan den andra handen osäkert svävade i luften ovanför hennes ryggslut. Det var som om de två energierna kommunicerade med varandra, gav och tog och samverkade.

Låt inte bokens slappa pocketliknande utförande skrämma dig. För Klas språk kommer vare sig du vill det eller ej, att omfamna dig och föra in dig i precis rätt stämning.