Ibland kan det bokstavligen dröja år innan man hörsammar boktips man fått, om man nu överhuvudtaget gör det. Härförleden påmindes jag om en rekommendation jag erhållit för mer än ett decennium sedan. Det var när jag ur en flyttkartong fiskade upp ett slitet och nött, utgallrat biblioteksband, som jag vid något tillfälle räddat undan förgängligheten.

Redan samma kväll kryper jag upp i läsfåtöljen med I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin av Erik Larson och finner mig förflyttad till år 1933, en dyster tid av depression världen över. I USA röstar medborgarna fram Franklin D Roosevelt att bli landets 32:a president och i Tyskland lystrar den nyutnämnde rikskanslern till namnet Adolf Hitler. Men det är inte förrän i juni 1934, efter den så kallade ”långa knivarnas natt”, som han förintar all opposition och kan utropa sig till envåldshärskare, Nazitysklands Führer.

Huvudpersonerna i boken är en far och hans vuxna dotter, vars autentiska upplevelser under Hitlers första år som rikskansler lyfts fram i rampljuset. William E. Dodd kliver den 13 juli 1933 nedför landgången till det fartyg som fört honom och hans familj över Atlanten. Han är en sextiofyraårig universitetslärare i historia vid universitetet i Chicago, som genom tillfälligheternas spel halkat in på diplomatbanan. Fast det enda han egentligen trängtar efter här i livet är att få tid att skriva klart sitt historiska verk om den amerikanska södern.

Med sig hemifrån har Dodd sin trogna gamla Chevrolet (som han själv rattar – ingen privatchaufför göre sig besvär). Likt en katt bland hermeliner klär sig ambassadören i billiga kostymer och håller inte så noga på etiketten. Han känner sig mest besvärad på de överdådiga bjudningar som ambassaderna ger. Dodd försöker inpränta sparsamhet hos sina anställda; bland annat begränsar han längden på telegrammen till Washington. Personalens storlek anser han också tilltagen i överkant, inte minst önskar han skära ned på antalet judar. I likhet med många av hans samtida visar han prov på antisemitism.

Dodds fru och i synnerhet hans son är mer eller mindre osynliga i boken och man kan inte låta bli att grubbla på vad de har för sig. Gott om sidutrymme får däremot hans glamorösa tjugofyraåriga dotter Martha, som snabbt får en svans med uppvaktande kavaljerer efter sig vart hon går. Däribland den unge Gestapochefen Rudolf Diels samt Boris Vinogradov, förstesekreterare på den sovjetiska ambassaden tillika rysk spion.

Dodd studerade vid universitetet i Leipzig i sin ungdom och har behållit en romantisk bild av Tyskland. Han är därför ovillig att döma Hitler på förhand. Martha å sin sida är oförställt förtjust. I synnerhet i den tyska ungdomens hänförelse, pompan och ståten och de attraktiva unga männen i uniform. På fester och banketter omsvärmas hon av officerare och charmas av Goebbels och Göring. De våldshändelser som hon trots allt bevittnar avfärdar hon som engångsföreteelser.

Läsaren får följa hur fars och dotters entusiasm stegvis svalnar och övergår i obehag, för att inte säga vämjelse, allt eftersom månaderna passerar. Deras landsmän attackeras på öppen gata när de inte gör Hitlerhälsning, utan att polisen ingriper. Angivare finns överallt. Dodd påträffar avlyssningsapparatur både på ambassaden och i bostaden. Förföljelsen av judar blir ständigt mer systematisk, raffinerad och omfattande. Inget område undantas. Postverket stipulerar exempelvis att man inte längre får säga ”d som i David” när man bokstaverar i telefon, eftersom David är ett judiskt namn.

I Amerika tenderar man fortfarande att betrakta judarnas situation som en intern tysk angelägenhet och man är snål med att bevilja inresetillstånd. Den allmänna uppfattningen är att uppgifterna är överdrivna samt att judarna själva bär skulden för den behandling de får. Tyskland är uppenbarligen känsligt för opinionen i världen, men ändå vaktar man sin tunga, vilket är svårt att begripa idag. Likväl tror nästan ingen att Hitlers regering kommer att bli långvarig. När Dodd väl inser att Tredje Riket är en fara för världsfreden har han svårigheter att få Washington att lyssna. Omvärlden lever fortfarande i villfarelsen att Hitler är uppriktig i sin uttalade önskan att upprätthålla freden i Europa. Fast i hemlighet rustar han för fulla muggar, det uttryckliga förbudet i Versaillesfördraget till trots.

Dodd lämnar Tyskland 1937 och 1941 låter han publicera sina dagböcker från sin tid i Tredje riket. Martha ger ut sina memoarer redan 1939. Det är naturligtvis dessa båda som Erik Larson i stor utsträckning lutade sig mot när han skrev sin bok. Samt en stor mängd andra historiska dokument som samvetsgrant redovisas.

Läsaren sugs omedelbart in i redogörelsen för hur det var att leva i Berlin under tidigt 1930-tal och får uppleva hur skräcken långsamt sipprar in i människornas liv. Författaren citerar Christopher Isherwood för att tillföra Berlinstämning i 30-talstappning. Miljöskildringen lyckas han överlag väl med. Interiörerna är inte sällan överdådiga och persongalleriet omfattande.Texten utgörs till stor del av dialoger och ger ett vederhäftigt intryck. Den omsorgsfulla översättningen står Margareta Eklöf för.

Det är svårt att blunda för parallellerna till vår egen turbulenta tid. Man hade kunnat hoppas att vi blivit klokare och tagit lärdom av det förflutna. Därför är böcker av det här slaget angelägna.

Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till min boktipsare, som dessvärre inte längre finns ibland oss, men som jag tror skulle varit nöjd med att jag hörsammat hens rekommendation. Jag ska till och med se om jag inte kan lägga vantarna på fler titlar av Erik Larson.