När jag påbörjar Susanne Bolls fjärde bok om psykologen och deckarhjältinnan Vera Lilja så är det också den fjärde jag öppnar utan att egentligen gilla dem. Det finns en väldigt enkel förklaring till att jag ändå läser dem: de utspelar sig, åtminstone delvis, i Motala, en stad som med allt sitt vackra vatten har en särskilt plats i mitt hjärta.

Ska vi börja med vad det är som inte riktigt funkar för mig med serien – så lovar jag att det kommer en något sånär deckarvärdig twist sen?

Romanerna utspelar sig också i Stockholm, där den välbeställda hjältinnan (ja, jag kan verkligen inte kalla henne något mer träffande) lever sitt glassiga övre medelklassliv med sin fina lägenhet, sin eftertraktade men sympatiske pojkvän och sin praktik på Odenplan. Jo, jag vet att många gärna läser om ”det goda livet”, med alla måltider på restaurang, fina adresser och kläder, men jag är så vansinnigt mätt på det. Är det någonting jag fått nog av så är det perspektiv från storstäder och medelklass.

I fanfiction-världen finns en kliché, en karaktär som nedsättande brukar kallas Mary Sue. Mary Sue är författarens alter ego, en idealiserad version av författaren själv, inskriven i den fiktiva världen som dess absoluta centrum. Mary Sue kan lösa allt, och alla älskar henne.

Precis så uppfattar jag Vera Lilja. Nu kan jag ju så klart inte säga hur lik författaren hon är, men de yttre konturerna, yrke och bostadsorter stämmer. Och framför allt är hon fantastisk. Alla dyrkar henne och vill ha hennes hjälp. Alla snygga karlar vill ligga med henne, alla kollegor beundrar henne och alla psykopater är besatta av henne. Hon är helt enkelt så vansinnigt irriterande perfekt.

I den här fjärde boken har Vera faktiskt blivit åtminstone en smula tilltufsad av allt hon har gått igenom. Hon är sjukskriven från sitt arbete (men har uppenbarligen fortfarande inga problem med pengar) och dessutom ska hennes syster, som bor kvar i Motala, gifta sig. Ovanligt mycket Motala i denna bok, alltså, och jag njuter på flera sätt.

Ute i Motalaviken finns en fontän vid Platens punkt. Utifrån denna punkt strålar Motalas gatunät ut som en solfjäder. Konstruktionen är Balzar von Platens, mannen som också grundlade Göta kanal som korsar staden på sin väg mellan Vättern och Östersjön.

Till fontänen vid Platens punkt kommer en vacker försommarmorgon en barnfamilj i båt. De tänker lägga sig där och fika, men idyllen krossas brutalt när ett av barnen får syn på någonting i vattnet. Vid fontänen sitter en mördad man fastsurrad. Det visar sig vara själve Motalas starke man, kommunalrådet Ronnie Liljecrona.

Vem vill mörda kommunalrådet? Eller kanske snarare, vem vill inte mörda kommunalrådet? Det visar sig finnas en hel rad möjliga motiv, såväl politiska som personliga. Inte minst finns en infekterad strid kring det eventuella byggandet av ett stort vattenland på orten.

Stockholmspolis kallas till stan, och Veras gamle vän Kenneth Karlsson är den som håller i utredningen. Naturligtvis blir även Vera indragen. Hon är ju ändå Sveriges medelålders svar på Kitty Drew. Men om nu något skiljer den här romanen från de tidigare – eller om det bara är jag som blivit på extra gott humör av alla bilder av solglittrande Vätternskvalp – så är den helt enkelt underbart over the top.

Kommunalrådet fastsurrat på den ikoniska Motala-punkten, och därefter ännu ett offer som visar sig när kanalslussarna i Borensberg öppnas – det är en kombination av bestialiskt och idylliskt som bara går att mäta med tv:s Morden i Midsomer. Det är inget jag ligger och funderar på efter att jag slagit igen boken, men det är märkligt njutbart.