”Det kan bli krig i Sverige.” Så sade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin, M, i ett tal på årets upplaga av konferensen Folk och Försvar. Uttalandet gjordes med ett sådant eftertryck att jag fick känslan att statsrådet inte tror att vi förstår. Det kändes märkligt. För oss som var barn i slutet av det kalla kriget var rädslan för atombomben på riktigt. Många har gjort värnplikt. Ingen undgår nyheterna från Rysslands anfallskrig mot närliggande Ukraina. Men syftet med talet som helhet var bra. Alla samhällets beståndsdelar måste öka beredskapen. Vi kan inte vänta.
I det antika Rom sades det att ”den som önskar fred bör förbereda sig för krig”. Påståendet är inte invändningsfritt. Inom fredsrörelsen brukar det hävdas att resultatet är kapprustning och att riskerna bara ökar. Oavsett vad som är rätt kan det konstateras att Sverige i långliga tider ägnat sig åt krigsförberedelser i syfte att vidmakthålla fred. Och vårt land är det som haft fred längst av alla nationer.
Men vilka förberedelserna är håller man förstås hemligt. Dock öppnas arkiven med tiden. Planläggningen under perioden efter andra världskriget fram till 1980 har studerats av yrkesofficeren och historikern Bengt Wallerfelt i en uppsats som alla kan läsa.
Direkt efter andra världskriget tänkte sig överbefälhavaren att Sverige isolerat kunde bli anfallet av en stormakt. De nordiska länderna diskuterade en försvarspakt, men planerna rann ut i sanden 1949. Med tiden bildades såväl Nato som Warszawapakten. Då växte den så kallade marginaldoktrinen fram inom svensk krigsplanering. Den byggde på att stormakterna och deras block skulle se varandra som huvudmotståndare. Därmed kunde varken Öst eller Väst avdela annat än mindre styrkor till ett angrepp mot Sverige, tänkte man. Många känner nog igen resonemanget att vi ska ha en försvarsmakt som är så pass stark att det ska framstå som orimligt kostsamt att alls angripa oss.
En annan tongivande doktrin var den om neutraliteten. Överbefälhavaren planerade för anfall såväl från Väst som från Sovjetunionen. I verkligheten blev Sverige dock en del av Väst, skriver Bengt Wallerfelt. Samarbetet med USA gav oss tillgång till avancerade tekniska komponenter på samma villkor som övriga Nato-länder för utveckling av vapen och annan militär utrustning.
Man drog nu slutsatsen att Sverige befann sig under USA:s kärnvapenparaply på samma sätt som Norge och Danmark. Att detta samarbete skedde i varje fall med regeringens innersta cirkels goda minne torde vara ställt utom alla tvivel.
Med andra ord tänkte sig politiska och militära ledare att Sverige skulle få hjälp. Det betyder inte att krigsplaneringen någonsin var enkel. Sverige är stort, kusterna är långa och älvarna i norr breda. Industrin ligger i stor utsträckning vid den sårbara ostkusten. Befolkningen är koncentrerad till den sydligaste tredjedelen av landet. Mobiliseringen behövde vara blixtsnabb men riskerade i realiteten att dra ut på tiden.
I den här typen av krass planering kommer sanningar i dagen som det inte är menat att vanligt folk ska ta del av.
Tog en angripare Sydsverige och/eller Norrland var det illa, men förlorade vi Mellansverige med Stockholm, då var i praktiken kriget slut.
Det egentliga Sverige är Svealand, Mälardalen och Stockholm får man förstå!
Planeringen försvårades även av att det inom försvarsmakten rådde oenighet om prioriteringarna och en dragkamp om resurserna. Företrädare för armén, flygvapnet och marinen; de tre vapenslagen, försökte alla få så mycket som möjligt av kakan till det egna ansvarsområdet.
Flygvapnet lyckades nog bäst, om man får tro Bengt Wallerfelt, marinen sämst. Det är talande att lilla Sverige under hela den studerade perioden utvecklade sina egna stridsflygplan till enorma kostnader samtidigt som infanterister skulle förflyttas på cykel dragna efter traktor. I mer avancerade arméer transporterades soldaterna i splitterskyddade pansarfordon. En annan konstig sak var att det förekom mycket lite övningar mellan armé och flygvapen i konsten att samverka.
Bengt Wallerfelts uppsats är initierad. Analysen framstår som klok. Men den är inte populärt hållen, målgruppen var inte allmänheten. Två redaktörer, Olof Santesson och Kent Zetterberg, har anpassat texten till denna bok. Mer bilder, mer grafik och kanske också väl placerade faktarutor hade gjort materialet mer tillgängligt. Troligen finns det dock många specialintresserade som har utbyte av boken.
Publicerad: 2024-07-30 00:00 / Uppdaterad: 2024-07-29 19:41
Inga kommentarer ännu
Kommentera