Recension

: Minnet av företrädaren
Minnet av företrädaren: Aderton inträdestal i Svenska Akademien Lotta Lotass och Bo Svensén (red.)
2012
Atlantis
10/10

En sång till de som gått före

Utgiven 2012
ISBN 9789173535519
Sidor 416
Medförfattare A G Silverstolpe, Carl Ivar Ståhle, Carl V A Strandberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist, Karl Ragnar Gierow, Hjalmar Gullberg, Harry Martinson

Sök efter boken

Den danske psalmförfattaren Grundtvig talar i en av sina psalmer om ”den eviga växlingen här”. Med det avser han då detta förgängliga jordiska liv, där inget är beständigt men allt förgängligt och underkastat den växling som har som yttersta konsekvens att vi alla, utan undantag, en gång skall dö. Hur minns vi de som gått före oss? På vilket sätt minns vi dem? Vad får de för eftermäle?

I antologin Minnet av företrädaren. Aderton inträdestal i Svenska Akademien har Lotta Lotass och Bo Svensén samlat inträdestal av nyinvalda akademiledamöter som enligt plägsed haft uppgiften att hålla tal över sina företrädare. På detta sätt – eller snarare borde man säga på dessa sätt eftersom talen skiftar mycket till anslag och karaktär – minns de sina företrädare och försöker teckna en bild av dem. De arton inträdestalen i antologin spänner från A G Silverstolpes tal över Axel von Fersen från 1795 till Carl Ivar Ståhles över H S Nyberg från 1974. Vi rör oss alltså inom ett tidsspann på nästan tvåhundra år. Riktmärke för redaktörerna har varit att inte välja tal av någon nu levande akademiledamot.

Den som tror att talen är devota, okritiska hyllningar till företrädaren tar fel. De är heller inte några neutrala, menlösa alster som försöker tala så mycket som möjligt om så lite som möjligt och därigenom bara bli ett tjusigt retoriskt stycke utan innehåll. Inte sällan blir talen direkt gripande när t.ex. den av sjukdom och lidande plågade Carl V A Strandberg håller tal över den likaledes av sjukdom märkte och allt bittrare medicinaren Israel Hwasser. I honom ser Strandberg närmast en frände. Hwasser var uppenbarligen mobbad redan som litet barn, och förlorade tidigt sin mor; han skulle med Strandbergs ord ”allt för tidigt få den svidande erfarenheten av förgängelsens oblidkeliga ingripande i de ljuvaste förhållanden.”

Verner von Heidenstams tal över Carl David af Wirsén är gripande på ett helt annat sätt. Under flera decennier hade Wirsén varit den förhärskande smakdomaren i det litterära Sverige och aktivt motarbetat Heidenstam och dennes inträde Akademien. När sedan Wirsén dör väljs Heidenstam till hans efterträdare och får då uppgiften att hålla minnestalet över sin bittraste fiende. Men Heidenstam lägger bort skiljaktigheterna och det gamla grollet. Han talar om att ”pilarna ligga bortskjutna och förrosta i gräset”. Heidenstam försöker loda djupet hos Wirséns uppenbarligen mycket komplexa karaktär, och ser både det goda och det dåliga. Man anar att Wirséns roll som smakdomare var något han närmaste känt sig tvingad in i. Det han helst ville göra var att leva för dikten. Och i efterhand klandrar inte Heidenstam honom för hårda ord, utan sluter fred postumt med Wirsén. Det är ädelt och storslaget.

Karaktären hos talen är, som jag nämnt, mycket skiftande. Det första talet av Silverstolpe är prunkande och svulstigt i bästa gustavianska stil, vilket i efterhand är ganska påfrestande att läsa. Detta tal är intressant också därför att det höll på att orsaka stor politisk skandal, då Silverstolpe tog Fersens parti i dennes kritik mot Gustaf III. Säg vad man säga vill, men harmlösa är dessa tal inte.

Från gustaviansk retorik spänner bågen över till Selma Lagerlöfs tal över A T Gellerstedt. Hennes tal blir nästan en saga precis som hennes romaner, och Gellerstedt blir en figur i sagan. Pär Lagerkvists tal över Heidenstam är fullt av förtvivlan och sorg over det rådande världsläget – året var 1940 och Europa stod i brand. Men Lagerkvist frammanar Heidenstam som en diktare att återvända till för att söka tröst; att hans diktning kan få vara de brunnar till vilka det är nödvändigt att färdas, för att tala med Johannes Edfelt.

Karl Ragnar Gierows tal över Hjalmar Gullberg är en av de bättre och finkänsligare analyserna av Gullbergs diktning jag har läst. Gierow slutar med att citera Gullbergs dikt om det oundvikliga döendet och uppgåendet i Gud; ”Snart i hans stormvind sjunger jag/ och virvlar i hans vattedrag/ och brinner i hans morgonglöd fjärran./ Men hemma bär ni ut mig död.” Alla de personer som ägnas uppmärksamhet i föreliggande antologi har burits ut och bort döda. Men de har även besjungits och själva sjungit. Om detta vittnar dessa arton inträdestal, som tillsammans på ett storslaget sätt tecknar en bild av svensk kultur, litteratur och historia.

Richard Pleijel

Publicerad: 2013-02-11 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-11 09:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5087

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?