Recension

: Prinsessdramer
Prinsessdramer Elfriede Jelinek
2013
Atrium förlag
9/10

Intelligenta kammarspel

Utgiven 2013
ISBN 9789186095352
Sidor 142
Orginaltitel Der Tod und das Mädchen I-V. Prinzessinnendramen
Översättare Magnus Lindman

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Elfriede Jelinek är född i Österrike 1946. Hennes far var tjeckisk jude och modern var wienska med rumänskt påbrå. Hennes uppväxt präglades av ständiga krav. Arton år gammal bröt hon samman men tog sig ur krisen och började skriva. Det har sedan dess blivit en lång rad mycket uppmärksammade romaner och teaterpjäser. Elfriede Jelinek tilldelades Heinrich Böll-priset 1987, Stig Dagerman-priset och Nobelpriset i litteratur 2004.

Elfriede Jelinek – Officiell hemsida.

Nobelpriset i litteratur 2004 – Motivering och pressmeddelande hos Svenska Akademien.

Sök efter boken

För att göra Elfriede Jelineks Prinsessdramer rättvisa inser jag nu efter läsningen att jag borde ha läst mer Elfriede Jelinek. Jag vet inget mer om hennes skönlitterära produktion än att den är belönad med Nobelpriset, men läsningen av Prinsessdramer har gett mig mersmak. Jag inser också att jag borde ha pluggat hårdare inför mina tentor i olika filosofiska kurser.

Det finns skön litteratur och så finns det intelligent litteratur (med en mängd olika varianter på det). Det är långt åt graden av intelligent litteratur som Elfriede Jelinek rör sig. Prinsessdramer kallas dramatik, men det skulle lika gärna kunna vara föreläsningar eller varför inte traktat för den kvinnliga intelligensen. Jag känner mig tvingad att skriva den kvinnliga intelligensen, inte för att den är annorlunda än den manliga intelligensen, men för att den kvinnliga intelligensen inte har fått plats i det som är den mänskliga intelligensen. Det är något som Elfriede Jelinek outtalat sätter fingret på i Prinsessdramer, en kaxig motsvarighet till dramatikens stora kungadramer. En av Elfriede Jelineks utgångspunkter med Prinsessdramer var just att sätta kvinnor i platsen för det stora dramatiska subjektet, en plats som kvinnan aldrig får fylla.

I dessa korta dramer presenteras åtta prinsessor (kvinnor satta på piedestal), fiktiva såväl som verkliga. Det är Snövit som i mötet med jägaren i skogen pratar om Sanningen, det är Törnrosa som pratar med sin prins om varat i sömnen och döden, det är Rosamunde och det är Jackie som i Jackie Kennedy som är sömmar och yta, i motsats till Marilyn Monroe som är kött och föruttnelse.

Jag är sömmarna, men tyget däremellan fattas, kära nån, nu har jag vänt ut och in på det. Alltså: min existens blir betydande först genom att jag varierar betoningen. Snart pratar man alltså mer om min vita duchesse-aftonklänning för valets väl, om min rutiga Vichy-skjorta plus shorts, på stranden för barnens väl, om min rosa Chanel-dräkt för dödens boende och välbefinnande och om min röda ylledräkt, som, när valresultatet kungjorts, där rösterna nått den absoluta toppen, tillitsfullt skyddade huvudet mot min axel, eller var det axeln som skyddade mitt huvud? Gör detsamma. Plötsligt står jag där ensam och börjar gråta. Det där med sömmarna, som jag är, sysselsätter mig: folk föreställer sig mig som mellanrummet, det jag inte är. Var och en ser nåt annat.

Slutligen är det Sylvia Plath och Ingeborg Bachmann, i prinsessdramat ”Väggen”. Ett komplicerat drama om den frånvarande fadern där prinsessorna åberopar siaren Therese (Teiresias). Jag kan inte säga mer om innehållet i dessa små kammarspel, eller som Elfriede Jelinek har kallat dem, mellanspel. Dessa dramer är inte handling, de är filosofiska utläggningar.

Jag hade inte kunnat ta till mig de här texterna lika lätt på scenen som i skrift. Jag tackar Magnus Lindman för ett mycket bra förord, som jag ständigt bläddrade tillbaka till i min läsning av dramerna.

Jelinek är en ironisk och intelligent ordvrängare. Prinsessdramer leker med såväl samtida populärkultur såväl som med Schuberts musik och stora filosofer, som Heidegger, Hegel och Barthes, som alla står i min bokhylla i väntan på att få verka ihop med något begripligt och jag tror jag har hittat det nu. Elfriede Jelineks Prinsessdramer har satt tydligare ord på Martin Heideggers Varat och tiden (Sein und Zeit) och Roland Barthes teorier om skrift, tecken och kläder, men det är också ett verk som ger upphov till många frågor, ett verk att återkomma till.

Camilla Hällbom

Publicerad: 2013-02-12 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-04 17:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5093

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?