Min svensklärare på högstadiet berättade att om en bok inte höll måttet efter drygt 50 sidor så lade han den åt sidan eftersom det finns så många fler bra böcker som måste hinnas med att läsas och att man inte då bör ödsla sin tid på något halvdant. Har anammat den doktrinen några gånger och var faktiskt närapå att göra det igen när jag kämpat mig igenom de första kapitlen i Jelineks Pianolärarinnan.

Kämpa var precis vad jag fick göra, för det tog sin tid och kraft att komma in i boken, den var oerhört svårforcerad, nästintill ogästvänlig, som om författaren medvetet valt att utesluta den stora massan av läsare.

Till slut lossnade det i alla fall en aningen. Jelinek skippade många av sina mest kryptiska meningar och började istället samtala med mig som läsare. Något som kan liknas vid att en berättelse tog form. Här får man följa pianolärarinnan Erika Kohuts duster med modern, kärleken och sin sexuella frigörelse, ur ett vardagsperspektiv verkar problematiken ganska enkel men det finns så många fler plan att läsa in. Bildspråket är kodat, fyllt av budskap. Konstens lidande, utanförskapet, feminismen, politiken. Allt finns där för den analyshugade personen. Framtida litteraturvetare och kvinnovetare bör förbereda sig väl, chansen för att Jelinek dyker upp i deras kursplaner är ganska stor.

Duktiga ordkonstnärer förtjänar respekt. Jelinek är en av dem. Hon kan bevisligen variera sitt uttryckssätt, laborera med berättarformen, utmana sina läsare. Emellanåt glimtar till och med hennes humoristiska sida fram. Gott så. Jag förstår och tar till mig hennes ord men det är också allt. Något bestående intryck ger hon inte. Det är som om hon vill för mycket. Som om hon vill vara både Charlotte Brontë och Virginia Woolf – i den ena handen håller hon upp Jane Eyre och i den andra A Room Of One’s Own. Men till skillnad från sina vapensystrar lyckas inte Jelinek förena rollen som klassisk prosaist med rollen som samhällsreformator. Hon kompromissar och resultatet blir snarare ett litterärt experiment än en bra, läsvärd bok.

Den ständige sekreteraren & co får tycka och säga vad de vill men efter denna bekantskap med Jelinek vill jag inte direkt ställa mig i hyllningskören. Kanske borde jag ändå gjort som min svensklärare.