Recension

: Pianolärarinnan
Pianolärarinnan Elfriede Jelinek
2004
Forum
3/10

Något för den analyshugade

Utgiven 2004
ISBN 9137127500
Sidor 252
Orginaltitel Die Klaviererspielerin
Översättare Margaretha Holmqvist

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Elfriede Jelinek är född i Österrike 1946. Hennes far var tjeckisk jude och modern var wienska med rumänskt påbrå. Hennes uppväxt präglades av ständiga krav. Arton år gammal bröt hon samman men tog sig ur krisen och började skriva. Det har sedan dess blivit en lång rad mycket uppmärksammade romaner och teaterpjäser. Elfriede Jelinek tilldelades Heinrich Böll-priset 1987, Stig Dagerman-priset och Nobelpriset i litteratur 2004.

Elfriede Jelinek – Officiell hemsida.

Nobelpriset i litteratur 2004 – Motivering och pressmeddelande hos Svenska Akademien.

Sök efter boken

Min svensklärare på högstadiet berättade att om en bok inte höll måttet efter drygt 50 sidor så lade han den åt sidan eftersom det finns så många fler bra böcker som måste hinnas med att läsas och att man inte då bör ödsla sin tid på något halvdant. Har anammat den doktrinen några gånger och var faktiskt närapå att göra det igen när jag kämpat mig igenom de första kapitlen i Jelineks Pianolärarinnan.

Kämpa var precis vad jag fick göra, för det tog sin tid och kraft att komma in i boken, den var oerhört svårforcerad, nästintill ogästvänlig, som om författaren medvetet valt att utesluta den stora massan av läsare.

Till slut lossnade det i alla fall en aningen. Jelinek skippade många av sina mest kryptiska meningar och började istället samtala med mig som läsare. Något som kan liknas vid att en berättelse tog form. Här får man följa pianolärarinnan Erika Kohuts duster med modern, kärleken och sin sexuella frigörelse, ur ett vardagsperspektiv verkar problematiken ganska enkel men det finns så många fler plan att läsa in. Bildspråket är kodat, fyllt av budskap. Konstens lidande, utanförskapet, feminismen, politiken. Allt finns där för den analyshugade personen. Framtida litteraturvetare och kvinnovetare bör förbereda sig väl, chansen för att Jelinek dyker upp i deras kursplaner är ganska stor.

Duktiga ordkonstnärer förtjänar respekt. Jelinek är en av dem. Hon kan bevisligen variera sitt uttryckssätt, laborera med berättarformen, utmana sina läsare. Emellanåt glimtar till och med hennes humoristiska sida fram. Gott så. Jag förstår och tar till mig hennes ord men det är också allt. Något bestående intryck ger hon inte. Det är som om hon vill för mycket. Som om hon vill vara både Charlotte Brontë och Virginia Woolf – i den ena handen håller hon upp Jane Eyre och i den andra A Room Of One’s Own. Men till skillnad från sina vapensystrar lyckas inte Jelinek förena rollen som klassisk prosaist med rollen som samhällsreformator. Hon kompromissar och resultatet blir snarare ett litterärt experiment än en bra, läsvärd bok.

Den ständige sekreteraren & co får tycka och säga vad de vill men efter denna bekantskap med Jelinek vill jag inte direkt ställa mig i hyllningskören. Kanske borde jag ändå gjort som min svensklärare.

Textutdrag (Visa/göm)

Mikael Lehikoinen

Publicerad: 2004-12-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 14:54

Kategori: Recension | Recension: #1448

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?