Recension

: Glupsk
Glupsk Elfriede Jelinek
2005
Forum
5/10

Gapar över mycket

Utgiven 2005
ISBN 9137127969
Sidor 320
Orginaltitel Gier. Ein unterhaltungsroman
Översättare Aimée Delblanc
Först utgiven 2000

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Elfriede Jelinek är född i Österrike 1946. Hennes far var tjeckisk jude och modern var wienska med rumänskt påbrå. Hennes uppväxt präglades av ständiga krav. Arton år gammal bröt hon samman men tog sig ur krisen och började skriva. Det har sedan dess blivit en lång rad mycket uppmärksammade romaner och teaterpjäser. Elfriede Jelinek tilldelades Heinrich Böll-priset 1987, Stig Dagerman-priset och Nobelpriset i litteratur 2004.

Elfriede Jelinek – Officiell hemsida.

Nobelpriset i litteratur 2004 – Motivering och pressmeddelande hos Svenska Akademien.

Sök efter boken

Hej Lotta. Jag sitter på tåget nu och är framme runt tio. Försöker roa mig med Jelinek. Hon är lite seg, men vad gör man på tåg. Syns sen.

Det sms:et skickade jag i fredags och så löd då omdömet. Det var i början av läsningen, där Kurt Janisch och hans omvärld introduceras. Han är polis med det yttre för sig, därtill sadist och psykopat, charmig och manipulativ. Glupsk är berättelsen om hur han genom yrkesrollen raggar upp – nästan förhäxar – kvinnor med vilka han inleder relationer späckade av våld och utnyttjande, och med mord som vanligast utgång. Detta i ett försurat och korrumperat Österrike med invånare som är fixerade vid kött och sprit och snålt hellre gömmer sig i buskar än lägger ut för toalettavgifter.

Jelinek berättar detta på ett säreget sätt. Det som är faktiska scener i handlingen varvas ivrigt med associativa resonemang om Gud och människa och natur, och ofta sammanvävs nivåerna till ett lätt hypnotiskt tillstånd av stycken som drar iväg över flera sidor. Hon är bitsk och sarkastisk, underfundig och stilsäker med tidshopp och generöst bildspråk.

Men, men. Här finns ändå invändningar. Efter att ha lärt känna omständligheterna i språk och upplägg börjar man tycka att berättelsen är lite väl utspädd, mellan varje dramatisk scen ska det ständigt fyllas ut med svävande resonemang och samhällskritiken ska ideligen osa upp för varje bladvänd. Stilen, med allt vad den innebär av långa parenteser och träffsäkerhet, räddar inte denna narkos. Problemet skapas när samhällskritiken ska komma från båda hållen: först gestaltad genom karaktärerna, och sedan i ett slags stiliserad klartext. Det är bara genom karaktärerna det är intressant att läsa.

Och just där vill jag samtidigt berömma, karaktärerna är så skickligt utformade att jag bugar mig för dem. Kurt Janischs sadism är obehaglig och han är trovärdig för allt vad tygen håller. Alla är trovärdiga. Och smått otäcka. De är fult och smutsigt mänskliga på det sättet som är både befriande och oroväckande att läsa om för att det är så sant. Det är en härlig klarsyn och skoningslöshet Jelinek har där. Hon beskriver också våld med ett engagemang som inte står hennes samhällskritik långt efter, och det är en mycket välkommen insats de gånger man är på väg att tröttna.

”Lite seg” stod det i fredagens recension i miniatyr. Det tycker jag fortfarande. Boken har underrubriken ”en underhållningsroman”, men det är bara lögn eller ytterligare sarkasm. Mer än underhållning är det ett exempel på stilistik och originalitet i form, god sådan, men jag önskar mig mer ren handling.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2006-01-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 14:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1885

2 kommentarer

The world wont listen…

Elfriede Oregistrerad 2006-01-17 14:12
 

omg yes she is fett seg!

a reader Oregistrerad 2006-01-19 23:26
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?