Tio över ett på natten ringer Majas mobil. Tio minuter senare spränger de i gruvan. Då måste hon vara beredd, så att hon kan väcka mamma och pappa och lillasyster, få med sig väskan hon packat åt dem allihop i hemlighet och rädda dem. Ifall det är den här sprängningen som får marken under staden att rasa. Om det är nu Kiruna ska försvinna ner i det allt större gruvhålet.
Tio över ett. Varenda natt vakar Maja. Lyssnar efter smällen, skalvet. Sirenerna.
Det är ju därför hela staden måste flytta, för att den kan rasa. Det är det alla pratar om. Som de får skriva om och debattera i skolan. Fast egentligen är det inte fråga om en flytt. Majas hus ska till exempel inte flyttas, utan rivas. De måste flytta till något helt nytt. Och Julia, hennes bästa kompis, hennes mamma tar tillfället i akt att flytta ända till Luleå, till sin nya pojkvän som hon träffat på nätet. Maja och Julia som alltid kunnat vinka till varann från sina hus. Som är oskiljaktiga.
Allt, allt ska rivas upp och Maja klarar inte hur mycket som helst. När hon äntligen tar sig ton och fräser över giriga LKAB-chefer i skoldebatten om gruvan och flytten visar det sig dessutom att en av de där cheferna är Albins farfar. Fine Albin, som går i parallellklassen och som äntligen, äntligen kanske möjligen börjat få upp ögonen för Maja, nu när de är med i samma bokklubb på biblioteket och hon har sträckläst alla sportbiografier han rekommenderat.
Det märks att Ann-Helén Laestadius vet vad hon skriver om. Den lilla orten med sina hockeykillar och konståkningstjejer, med föräldrarna i gruvan, i gruvledningen eller på lokaltidningen. Med den kompakta kölden och mörkret, men också med sitt skira, förtrollande sommarljus och värmen som äntligen kommer. Med den ständigt närvarande gruvan, alltid i blickfånget. Gruvan som försörjer dem, men som också, bokstavligt talat, undergräver och river upp deras hem.
Det är inte precis varje dag man får en ungdomsroman, eller vilken roman som helst för den delen, som handlar om Kiruna i händerna. Tio över ett har på en gång det där särskilda, den där platsen och det helt speciella att en hel stad måste flyttas, och det allmängiltiga i den första förälskelsen, relationen med den allra bästa vännen, svartsjuka och en allt mer förtärande oro. Laestadius fångar inte minst den där vardagliga irritationen som Majas irrationella skräck väcker hos hennes föräldrar och vänner. Varför blir hon så fixerad vid gruvan och rasrisken?
Till slut svämmar det över för Maja. Hjärtat rusar helt okontrollerat. Hon kan inte andas och det känns som hon håller på att dö. Plötsligt går det inte att dölja all den där rädslan längre, den som ingen vill ta på allvar. Och kanske, kanske är det inte så dåligt ändå?
Publicerad: 2016-11-04 00:00 / Uppdaterad: 2016-11-09 20:08
Inga kommentarer ännu
Kommentera