När psykiatern frågade om hon kunde minnas första gången det hände, tvekade hon inte. Det var förra sommaren, i Dubrovnik. Eller egentligen i bussen på väg därifrån tillbaka till hotellet och den lilla orten där de bodde under semesterveckan.

"Hade ni en bra semestervecka?"

Hon tänkte efter en stund, sedan nickade hon.

"Ja, den var bra."

Hon såg sig om i rummet. Det var ganska litet, inga bilder på de blekt gula väggarna, skrivbordet nästan tomt.

"Det var inget särskilt som händde när ni var där? Inom familjen eller så?"

Psykiatern var en grånad man som var väldigt lång, han såg lång ut till och med när han satt och han verkade lite trött. Han hade något ålderdomligt och formellt över sig och Emmely tyckte att det kändes bra. Hon tänkte på ordet svalkande. Att hans stela och korrekta sätt kändes svalkande.

"Nej, inte mer än …ja, att det blev sådär med mig."

Lite stel och korrekt i sättet var han, psykiatern, men hans blick var öppen, vid. Hans ögon fick henne att tänka på havet, inget särskilt hav, bara hav.

"Och före? Var det något särskilt som hände före?"

Det var blod, tänkte hon samtidigt som hon långsamt skakade på huvudet. En massa blod var det, med små klumpar i. Hon hade aldrig förstått vad de där klumparna egentligen var.

"Men det var ändå inte riktigt på samma sätt då, i Dubrovnik", sa hon. "Inte alls lika … allvarligt."

"Hur menar du då?"

Hon tänkte. Och medan hon tänkte, studerade hon flugan som han hade runt halsen, den var en aning sned, men bara en aning.

"Jag sjönk inte. Inte helt och hållet."