Det finns en anledning till att Jesus Camp är en av de bättre dokumentärer jag har sett på senare tid. Trots, eller kanske tack vare, avsaknaden av en berättare lyckas filmarna förmedla exakt det som de vill få fram, bara genom att låta kameran rulla, bara genom att registrera verkligheten. Samma ärliga och raka känsla får jag när jag läser Edward P Jones Den kända världen.

Romanen utspelar sig i ett fiktivt county, Manchester, i den amerikanska delstaten Virginia under senare hälften av 1800-talet. Platsen är södern och tiden är den innan slaveriet har avskaffats. Att ha en slav (eller för den delen flera) ter sig inte underligare än att ha ett hus att bo i. Alla har slavar, och när det är Jones som får hålla i pennan visar han att han verkligen menar ALLA.

Om man kan säga att den här boken har en huvudperson blir det Henry Townsend som får agera som sådan. Henrys familj ägs av William Robbins, men vid tjugotvå års ålder köper sig Henrys far, Augustus, sig fri. Efter några år får även hans fru ta del av friheten och slutligen också Henry. Men under tiden som Henry har fått vara kvar utan sina föräldrar har Robbins, mycket tack vare Henrys skicklighet i bland annat skomakeri, fäst sig vid pojken. Henry har också fäst sig vid Robbins, och tillbringar en hel del tid med denne, även efter det att Augustus har köpt honom fri. Robbins blir i mångt och mycket den som uppfostrar Henry – han ser till att Henry lär sig att läsa och skriva, han överför sina värderingar på Henry och slutligen blir Henry precis som Robbins: familjeöverhuvud, plantageägare – och slavägare.

Henrys historia är bara en av många som berättas i Den kända världen, men i den ligger kärnan för alla de andra berättelserna. Jones tar, tvärtemot vad titeln pekar på, med läsaren till en okänd värld där denne får ifrågasätta sin egen bild av slaveriet. En värld där ingenting är svart eller vitt – bokstavligt talat. Det blir aldrig så enkelt som att vita människor är onda och de äger de goda, förtryckta svarta människorna. Det tydligaste exemplet på detta finner man i Henrys historia, men även i Robbins berättelse framkommer denna tvetydighet. Å ena sidan är Robbins en slavägare, så som många andra. Men å andra sidan är det han som ser till att Henry får ett drägligt liv och han är dessutom förälskad i, och har två barn tillsammans med, en svart slavflicka.

Här finns också sheriffen Skifferton. Båda han och hans fru vägrar att ha slavar, men trots sin motvilja mot slaveriet är det sheriffen som anordnar de patruller som bl.a. ska hålla koll under nätterna så att slavar inte rymmer, och som i många fall tillfångatar fria svarta och säljer dem vidare som slavar.

Det är ett tätt och välpackat språk vi får möta hos Jones, som i en enda mening båda kan få handlingen att fortskrida, samtidigt som små, kanske egentligen meningslösa iakttagelser sätts i ljuset på ett poetiskt vis, och skapar en karakteristiskt stil: "Brodern anlände, männen samtalade, men Winifred reste tillbaka till Philadelphia i mars, sedan den andra frosten gjort underverk med trädgårdarna."

Också kännetecknande för Jones är hans förmåga att avsluta alla berättelser, alla människoöden, som han presenterar, också ibland i bara en enda mening: "Hon och dockan – som för länge sedan tappat sitt hår av majssilke som hennes far Elias hade satt på den – skulle överleva två av hennes barn, och dockan skulle överleva henne själv."

Jones debuterade 1992 med novellsamlingen Lost in the City. Hans förankring i denna genre märks tydligt av i hans romandebut, där många av bihistorierna, tack vare Jones stilsäkra språkbruk och kärlek för karaktärsteckning, utan några problem hade kunnat stå för sig själva. Med detta inte sagt att romanen framstår som fragmentarisk eller episodartad. Utan tack vare en uppbruten kronologi och en minsta gemensam nämnare lyckas Jones väva samman delarna till en fungerande helhet.

Eva Johansson skriver i SvD i sin recension av boken att " [om] roman[en] alls kan sägas ha en huvudperson, så är det just slaveriet", ett påstående som jag inte kan hålla med om. Det kan vara lätt att förlora sig i det stora antalet karaktärer som Jones presenterar. Därav kan det vara lika lätt att komma till slutsatsen att det inte är de som är viktiga, utan att det snarare handlar om en tidsskildring, eller belysandet av ett problem. Men hela romanens grund vilar på alla dessa människor, de är dess hjärta. Sällan har jag läst en författare som så generöst och nyanserat har teckant så många personporträtt på ett så fängslande och fantastiskt sätt.

Här finns Alice, en av slavarna på Henrys gård som dansar runt på countyts åkrar om nätterna. Enligt ryktet har hon blivit galen efter att ha blivit sparkad av en mulåsna i huvudet hos sin förre ägare. Och här finns också Rita som blev en andra mor för Henry efter det att hans föräldrar köpt sig fria från Robbins. Rita som bokstavligt talat postas till friheten i New York i en trälåda tillsammans med en leverans av käppar.

De exempel jag har tagit är bara en bråkdel av alla öden som Jones skildrar, och det i dessa som man finner romanens kärna. Den handlar inte om slaveriet, även om det påverkar alla karaktärer i romanen, utan det handlar om människor. Det handlar om människors vilja att vara goda och svårigheterna som vanor, normer och samhällssystem skapar för denna vilja. Det handlar också, från Jones sida, om att vilja visa en fulltäckande bild. En bild som inte är schablonartad och enkel, utan fullständig och på så vis sanningsenlig. Något han själv formulerar bäst i bokens avslutande kapitel där en av karaktärerna i ett brev till sin syster beskriver ett konstverk som Alice har gjort:

Det är en karta över livet, gjord i alla slags tekniker som människan har tänkt ut för att återge det. Ja, lera. Ja, färg. Ja, tyg. [...] alla hus och lador och vägar och kyrkogårdar och brunnar i vårt Manchester. Ingenting fattas, inte ett enda skjul, inte en enda lada, inte en enda höna, inte en enda häst. Inte en enda människa saknas. Jag misstänker att om jag skulle räkna grässtråna, skulle antalet stämma med hur det var när skaparen av detta verk kände denna värld.